Hotet mot demokratin

Av Håkan Olsson

Vi lever i bekymmersamma tider. Allra tydligast gäller det klimatet, men inte heller demokratin, som vi lärt känna den under andra halvan av 1900-talet, mår bra.

Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama skriv kring 1990 en ryktbar artikel om historiens slut, senare utgiven i bokform (Historiens slut och den sista människan, 1992) där han med emfas hävdade att den markadsliberala demokratin slutgiltigt segrat och att historien därmed, i en mening, tagit slut. Historiens slut varade dock inte särskilt länge. Om man kan säga att demokratiseringvågen nådde sin topp i början på 00-talet, har det därefter snabbt försämrats. Många länder, däribland Ungern och Polen, är nu pseudo-demokratier eller auktoritära halvdemokratier. Det är om denna utveckling Gelin och Åsards bok handlar om.

Hotet mot demokratin : högerpopulismens återkomst i Europa och USA sätter högerpopulismen under lupp. Det finns förvisso en vänsterpopulism, men denna är dels inkluderande medan högerditon är baserad på nationen eller etniciteten, dels är den mycket svagare.

Författarna urskiljer sex kännetecken för populism av högersnitt, nämligen

• Upphöjelse av det ”vanliga folket” i vars namn partiet/ledaren talar. Det äkta folket är ofta majoritetsbefolkningen , ex det vita USA. Man är mot pluralism, samhället ska vara etiskt homogent.

• Stark kritik av ”parasitära” eliter och etablerade institutioner, dessa anses inte representera de verkliga folket. Man kan rensa ut ”obekväma” domare, som skett i Polen (vilket EU starkt kritiserat – rättsväsendet oberoende är fundamentalt i en levande demokrati!)

• Stark skepsis mot den representativa demokratin. Man ställer upp i val men om man vinner söker man ofta ändra spelreglerna för att gynna sig själva. Victor Orban har ex sagt att det räcker att vinna ett val stort, sen kan man ändra förutsättningarna, ex grundlagarna, så mycket att det nästan omöjliggör för eventuell opposition att återta regeringsmakten.

• Vill återvinna till ett svunnet idealtillstånd som rådde innan korrupta makthavare drev landet i fördärvet. Denna besatthet av det förflutna innebär att man sällan har svar på framtidsfrågor, ex klimatkrisen.

• Aggressiv politisk stil; fördömanden av fiender, vi mot dem, språk fyllt av råhet och förolämpningar.

• En förkärlek för konspirationsteorier. Fake news – PK-medier ljuger, presenterar alternativa fakta. Ett exempel är den av Trump omhuldade åsikten av Obama inte var amerikan.

Med denna verktygslåda analyserar Åsard demokratins urgröpning i Polen och Ungern medan Gelin nagelfar trumpismens Förenta stater. Mycket är känt för den som följer utvecklingen via TV, radio och tidningar, ändå förtjänar det att sägas igen.

Slutligen, ett minimikrav i en demokrati är att förloraren accepterar en förlust. Med bävan blickar man mot det amerikanska presidentvalet i november 2020.