Av Jeanette Malm
Nästan allt vi äter börjar med ett frö. Tänk ris, vete till pastan, bönan till morgonkaffet. Utan frön skulle våra tallrikar vara tomma; så varför behandlas fröet så styvmoderligt?
Vi tar för självklart att handla mjölk och bröd nästan dygnet runt. Om man blir sugen på kakor finns det ständigt att tillgå, åtminstone om du bor i tätort. Inget samhälle är heller så litet att det inte finns minst en pizzeria. Annat var det förr. I tusentals år har mänskligheten levt som jordbrukare. För att överleva måste varje år frö sparas till nästa års utsäde och sparades fel frö blev konsekvenserna förödande – tänk missväxt och därpå följande hungersnöd. Nu verkar det ändå som att fröet är på väg att få en status och uppmärksamhet det förtjänar. Ett aktuellt exempel på detta är den nyutkomna boken Frö- på jakt efter framtidens matav Anna Liljemalm och Erik Abel.
I boken berättar Liljemalm och Abel om sina resor till Nepal för att leta vildris, till fröförädlare i Kenya och det spännande frövalvet på Svalbard. Där, i en nedlagd kolgruva, förvaras världens alla fröer. Om det, peppar peppar, sker en katastrof som utrotar växtligheten är fröbanken en garant för att vi ska kunna börja om på nytt. Ironiskt, och sorgligt nog, är Svalbards fröbank hotad av den globala uppvärmningen.
Saker jag lärt mig av boken är många, men en uppgift sticker ut lite extra. Visste ni att ett kilo tomatfröer är dyrare än ett kilo guld? Jag har också med mig en stark tilltro till människans förmåga till anpassning. Trots att vi sedan 1900-talets början utrotat 75 procent av världens grödor har det på senare år väckts en rörelse för att rädda fröet. I Sverige väckteFacebook-gruppen Fröupproret en arme av intresserade som dammsög Sverige på nästan utdöda fröer som man lyckades få livskraftiga igen. Fröer som gått i arv och som troddes vara försvunna för gott.
Så ett frö, läs en bok och glöm inte att nästa allt vi äter börjar med ett frö!
Världens vetande väntar 