Atlas för nyfikna

atlas

När jag var liten ville jag bli kartritare, kanske lärde jag mig läsa på en Sverigekarta som hängde bakom kudden. Nu blev det inget ritande men kartor fascinerar fortfarande.

Ian Wrights Atlas för nyfikna – 100 kartor som visar världen på ett nytt sätt vidgar ramen för vad en kartbok kan vara. Kartor visas förvisso, men ur en samling udda synvinklar.

Några exempel: på en karta över Kanada konstateras att över 50 procent av befolkningen bor söder om 49:e breddgraden, som brukar anges som gräns mellan USA och Kanada. Söder om denna dras en röd linje under vilken en pytteliten del av Kanada finns. Här bor merparten av befolkningen (Toronto, Montreal , Ottawa)

Eller en världskarta som visar antal hårdrocksgrupper per 100 000 invånare – flest i Finland, följt av Sverige, Norge och Danmark. I Sudan och Nordkorea finns, så vitt man vet, ingen hårdrock.

Eller varför inte en karta över vilka europeiska länder som invaderat Polen. Schweiz och Island är oskyldiga, dock ej Sverige. Flertalet länder har invaderat Polen!

Och så fortsätter, mer eller mindre nördigt, mer eller mindre tankeväckande. Glöm aldrig att Luxemburg inte är en mikrostat, inom dess gränser ryms Liechtenstein, Malta, Andorra. San Marino, Monaco och Singapore.

atlas (1)

Atlas, titan i grekisk mytologi med uppgift att bära världen på sina axlar.

Håkan Olsson

Josas bok

josas-bok

I mars förra året sändes en mycket uppmärksammad TV-dokumentär om sångerskan och artisten Josefin Nilsson – Josefin Nilsson : älska mig för den jag är. Programmet fick ett våldsamt genomslag, demonstrationer och ljusmanifestationer följde, detta efter att en känd skådespelare pekats ut som skyldig till misshandel och förföljelse, ja i förlängningen till Josefins förtida död. Och förra sommaren pratade Josefins storasyster Marie Nilsson-Lind om samma saker i ett uppskattat Sommar i P1.

Där framgick att Josefin skrivit mycket om förhållandet och planerade att ge ut en bok, av detta blev inget då hon gick bort i februari 2016.

Josas bok : min berättelse av Marie Nilsson-Lind tar sin avstamp i efterlämnade dagböcker och annat material. Författaren skriver att hon ser boken som ett löfte till den älskade lillasystern att slutföra hennes berättelse.

Först lite om bokens stilistiska nivå. Marie håller själv i pennan, när hon inte citerar Josefin. Detta är både en styrka och en svaghet. Svaghet därför att texten hade mått väl av att tuktas, det är för mycket uttalade känslor, för mycket hemskt, hemskt eller fantastiskt, fantastiskt. Å andra sidan skänker det autenticitet åt berättelsen, här har inget filtrerats genom en skicklig spökskrivares filter, det är så här Marie tänker och känner.

Boken handlar lika mycket om Marie som Josefin, och om Ainbusk Singers. Det är på ett sätt en klassisk biografi om uppgång och fall, genombrottet med More Amore (Älska mig för den jag är, Lassie m fl), samarbetet med Benny Andersson, bakslag, ekonomiska bekymmer. Men också en historia om en rätt dysfunktionell familj. Pappan, revyartisten, ständigt otrogen och mamman, skuldbeläggande offerkofta med psykiska problem. Marie känner sig otillräcklig trots uppenbar begåvning, är familjens krockkudde. Lillasyster är allt det som storasyster inte är, snygg, fräck, framåt.

josefin12

Ainbusk singers

Den röda tråden i boken är systrarnas varma förhållande och dess peripeti naturligtvis det destruktiva förhållandet med skådespelaren, som tycks knäcka Josefin både mentalt och fysiskt. Nedgången blir brant – missbruk, ryggsmärta -även om visa ljuspunkter finns, däribland en sen scencomeback på Gotland.

Författarens saknad är stor och skulden lurar alltid runt hörnet – varför gjorde jag inte mer? Trots en del brister vill jag se boken som en kärleksgärning till en älskad och saknad syster – som bara ville bli älskad för den hon var.

 

Håkan Olsson