Koreakriget 1950-1953

kk

 

Koreakriget är ett både avlägset och ständigt närvarande krig. Ett fredsavtal saknas fortfarande, 67 år efter att stilleståndsavtalet slöts i juni 1953. Kriget var den första stora konflikten efter andra världskriget och den första sedan kalla kriget blivit ett faktum.

Bakgrunden var att segrarmakterna under Potsdamkonferensen i juli 1945 delat den koreanska halvön längs den 38:e breddgraden, i en amerikansk respektive sovjetisk ockupationszon. USA och Sovjet kom inte överens om hur landet skulle styras och den 15 augusti 1948 bildades formellt Republiken Korea; allmänna val hölls och Syngman Rhee blev premiärminister. Demokratiska Folkrepubliken Korea bildades med Kim Il Sung som ordförande.

Därmed var spelplatsen krattad och att de respektive ockupationsstyrkorna drog sig tillbaka 1948-49 ändrade inget i sak. Efter att Kim konsulterat Stalin och Mao gick nordkoreanska trupper över gränsen den 25 juni 1950. FN, som bojkottades av Sovjet, fastställde, efter hemställan från president Truman, en resolution om omedelbart tillbakadragande och ett antal länder, med USA i spetsen, bidrog med soldater.

Strider rasade främst under andra halvåret 1950. Först trycktes de allierade kraftigt tillbaka, men efter en amfibieinsats vid Inchon, Seouls hamnstad, återgick initiativet till de FN-ledda styrkorna. Man nådde nästan den kinesiska gränsen innan konfliktlinjen stabiliserade vid den 38:e breddgraden i början av 1951. Sedan vidtog ett lågintensivt krig till stilleståndet 1953. Förlusterna i människoliv var stora, bland civila på bägge sidor och bland de stridande förbanden, främst på nordsidan.

koreakrigetkalla

Naturligtvis finns det mycket skrivet om Koreakriget men faktum är att Artur Szulcs Koreakriget(2019) är den första svenska skildringen av konflikten. Boken är en relativt kortfattad genomgång av kriget, dess orsaker och följder. Vill man läsa om marinkårens aktion vid Inchon i september 1950 kan man läsa en intressant text i Gunnar Åselius Krigen under kalla kriget (2007).

Vi lever fortfarande i Koreakrigets långa skugga, inte minst manifesterat av Kim
Jong-uns ständigt pågående vapenskrammel.

Håkan Olsson

Våga missa!

FOMO, eller Fear Of Missing Out, på svenska typ “skräck för att missa det som händer” verkar vara utbredd. Jag tycker det är något desperat och lite sorgligt över att aldrig ha tråkigt, att alltid vara på tårna och redo för nya äventyr. Den stilla vardagslunken kan vara väldigt trevlig! Glädjen i det lilla kan vara lika stark som euforin över en stor utmaning – eller?

Nu verkar faktiskt en motrörelse vara i vardande, FOMO ersätts av JOMO – ”joy of missing out”. Svend Brinkmann, professor i psykiatri har nyligen skrivit boken med titeln Våga missa som handlar om vi måste inse att vi inte kan få allt och öva oss i förmågan att våga missa. Att gå miste om något bör ses som en aktiv handling och inte som något som bara sker. Och den som vågar missa har allt att vinna!

Samme Brinkmann går ofta på tvärs mot rådande trender i självhjälpsträsket. För några år sedan gav han ut boken Stå fast! – vägra vår tids utvecklingstvång. I den boken gör han upp med hela självhjälpssamhället (trots att han själv är en del av det) och ger följande råd:

 

1. Sluta känna efter i dig själv.

2. Fokusera på det negativa i ditt liv.

3. Ta på dig nej-hatten.

4. Håll tillbaka dina känslor.

5. Avskeda din coach.

6. Läs en roman – inte en självhjälpsbok eller biografi.

7. Dröj vid det förflutna.

Befriande lista tycker jag som genast ska ägna mig åt punkt 6.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad