Av Håkan Olsson
Visst är det något speciellt med fyrar. De ljusbringande tornen symboliserar så mycket – hopp, räddning, hemkomst, för att blott nämna några. Att lyssna på sjörapporten är som att försjunka i magin kring de välbekanta fyrarna med sina fantasifulla namn – Almagrundet, Söderarm, Svenska Högarna, Bjuröklubb. Man längtar ditt fast man vet att flertalet aldrig kommer att besökas. Jag förstår till fullo Muminpappans trängtan till fyren i havsbandet!
Går man upp för backen bakom sommarhuset, som ligger i Ringenästrakten, kan man se inte mindre än tre fyrar. Närmast blinkar kassunfyren utanför Tylön, långt bort i horisonten ser man det svagt blinkade skenet frön Hallands Väderö och längst bort, fast ljusstarkast, pumpar Kullens fyr ut sina rytmiska ljuskaskader.
I höstas utkom ett vackert illustrerat praktverk, Fyrar runt Östersjön, av Magnus Rietz. Varje fyr runt hela Östersjön beskriv i text och bild; från Malören längst upp i Bottniska Viken, längs de svenska, danska, tyska, polska, litauiska, lettiska, estniska, ryska och finska kusterna ändå upp till Marjaniemi, som är Finlands nordligaste fyr.
Fyren på Stora Karlsö, strax väster om Gotland, ligger magnifikt placerad; några meter från fyrhuset stupar klinten brant mot havet. Fyren utgjorde samtidigt bostäder för personalen, numer inhyses vandrarhem i de forna bostäderna. Jag brukar alltid påstå att af Chapman vid Skeppsholmen är landets vackraste vandrarhem, men efter att ha sett bilderna från Karlsön är jag tveksam. Men kommer jag att besöka fyren? Vem vet.
Världens vetande väntar 