Fyrarnas poesi

Sletringen_fyrstasjon_(36-IMG_8785-002)

Sletringen fyr (Norge)

Visst är det något speciellt med fyrar. De ljusbringande tornen symboliserar så mycket – hopp, räddning, hemkomst, för att blott nämna några. Att lyssna på sjörapporten är som att försjunka i magin kring de välbekanta fyrarna med sina fantasifulla namn – Almagrundet, Söderarm, Svenska Högarna, Bjuröklubb. Man längtar ditt fast man vet att flertalet aldrig kommer att besökas. Jag förstår till fullo Muminpappans trängtan till fyren i havsbandet!

tylöns

Tylöns fyr

Går man upp för backen bakom sommarhuset, som ligger i Ringenästrakten, kan man se inte mindre än tre fyrar. Närmast blinkar kassunfyren utanför Tylön, långt bort i horisonten ser man det svagt blinkade skenet frön Hallands Väderö och längst bort, fast ljusstarkast, pumpar Kullens fyr ut sina rytmiska ljuskaskader.

I höstas utkom ett vackert illustrerat praktverk, Fyrar runt Östersjön, av Magnus Rietz. Varje fyr runt hela Östersjön beskriv i text och bild; från Malören längst upp i Bottniska Viken, längs de svenska, danska, tyska, polska, litauiska, lettiska, estniska, ryska och finska kusterna ändå upp till Marjaniemi, som är Finlands nordligaste fyr.

fyrar-runt-ostersjon

Fyren på Stora Karlsö, strax väster om Gotland, ligger magnifikt placerad; några meter från fyrhuset stupar klinten brant mot havet. Fyren utgjorde samtidigt bostäder för personalen, numer inhyses vandrarhem i de forna bostäderna. Jag brukar alltid påstå att af Chapman vid Skeppsholmen är landets vackraste vandrarhem, men efter att ha sett bilderna från Karlsön är jag tveksam. Men kommer jag att besöka fyren? Vem vet.

Håkan Olsson

Brottsplatsen i centrum

dom

owVem vill bli brottsplatsundersökare? När övriga – poliser, fotografer och rättsläkare – lämnat platsen för brottet är endast brottsplatsundersökarna kvar, hur hemsk scenen än må vara. Min favorit Otto Wendel har skrivit om detta i klassikern De döda måste tala. Att få den döda att tala är en fin beskrivning av undersökarens grundläggande uppgift; att via diverse spår, DNA, blodlämningar m m, ge den döde ett slags upprättelse – se här, det var så här det verkligen tilldrog sig!

 

 

 

Petter Inedahl, som tidigare skrivit Glömda mord(2016) och ett par titlar om spöken och brottsplatsundersokarenhemsökta hus utgav i höstas Brottsplatsundersökaren. Egentligen är boken en traditionell genomgång av ett antal mer eller mindre kända fall, från sent 1970-tal till sena 90-talet. Det särskiljande är att brottsplatsundersökningen ställs i fokus. Kanske borde den pensionerade kriminalaren Jan Olsson medtagits som upphovsman, han är nämligen rikligt citerad i framställningen. Olsson är bl.a. känd för att ha haft den goda smaken att i tidigt skede hoppa av de beryktade Thomas Quick-fallen. Vi vet ju alla hur den tragiska soppan slutade.

Jan Olsson har deltagit i över hundra mordutredningar och varit chef för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp (GMP-gruppen), så han vet onekligen vad han talar om. Boken är ingalunda omistlig men är ändå läsvärd, främst då via inblickar i det så viktiga brottsplatsundersökande arbetet.

Håkan Olsson