Av Jeanette Malm
Sara Danius är död och vi är så ledsna. För många med mig stod hon för stil, intelligens, förnuft och värdighet i en tid som präglades av plumphet och lögner. Jag tänker förstås på #metoo och Sara Danius roll som ständig sekreterare i Svenska Akademien; en post hon tvingades bort från av skäl som fortfarande är helt obegripliga. När det stormade som hårdast visade svenska folket sitt stöd som manifesterades i ett knytblusuppror våren 2018. Här på stadsbiblioteket klädde sig bibliotekarierna, oavsett kön, på en presentation av vårens boknyheter, alla i knytblusar. En enkel, men talande handling till stöd för öppenhet och mod, mot patriarkala strukturer och tystnadskultur.
Sara Danius var professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Hon intresserade sig för förhållandet mellan samhälle och litteratur och skrev en rad böcker som blivit lästa långt utanför forskarkretsen. När jag tittar i bibliotekets katalog inför den här texten ser jag att samtliga titlar är utlånade, och att det är reservationskö på flera av böckerna.
Den blå tvålen handlar om realismens inträde i romankonsten. Realismen visar verkligheten som den är, inte som den borde vara till skillnad från tidigare, idealiserande stilriktningar. Genom närläsning av Stendahl, Balzac och Flaubert visar Sara Danius hur realisterna för första gången håller en spegel mot verkligheten i romaner som kryllar av återgivna detaljer. Och det är så intressant att läsa om!
Min favoritbok av Sara Danius heter Husmoderns död och andra texter. Det är en essäbok med en hejdlös blandning av texter om allt från Tranströmer till Proust och majonäs. Titeltexten är en essä där Danius jämför 1960 års utgåva av Bonniers kokbok med den senaste från 2010. I den tidigare upplagan förväntades hemmafrun som var målgruppen för kokboken flå en hare hemma i köket och att klyva en levande hummer. Kokboken blir en spegel över de samhällsförändraingar som skett under 50 år och det är så underhållande och hisnande att läsa om.
Världens vetande väntar 