Brevbäraren som gick upp i rök

Av Håkan Olsson

Jag har tidigare i denna blogg skrivit om märkliga försvinnanden, exempelvis det förbryllande Dahljöfallet, där tre unga arbetarkillar från Göteborg spårlöst försvinner en julidag 1965. Det finns ett sällsamt sug i dessa berättelser, som stannade tiden; de försvunna befinner sig i någon sorts limbo, vare sig levande eller döda. Även litterärt är detta ett tacksamt stoff, jag påminner mig en tidig novell av Per Olof Sundman, där en hästtransport över en norrländsk is slutar med ett gåtfullt försvinnande.

Anders Sundelin, som tidigare bl a publicerat en läsvärd bok om Stig Wennerström, har alldeles nyligen utgivit Brevbäraren som försvann. Fallet är ingalunda okänt, Sundelin själv har ägnat försvinnandet ett kapitel i Främlingen i Falun (2002), men detta är den första stora genomgången av mysteriet.

Bosse Jansson är lång och rödlätt, vid försvinnandet är han 26 år. Jansson jobbar som brevbärare på Söder i Stockholm, bor ensam i en lägenhet på Folkungagatan. Han är politiskt engagerad på yttersta vänsterkanten och är livligt engagerad i Svensk-albanska föreningen. Jansson uppfattas som ytterst samvetsgrann, både på arbetet och i föreningslivet. Sundelin skriver: ”Lördag morgon stiger han upp, tidigt, går till jobbet, sorterar posten och bär ut den. (Lördagsutdelning finns fortfarande för dem som betalar.) Efteråt tar han tunnelbanan till Kristineberg, gör vad han ska göra och förbereder måndagskvällens styrelsemöte. Han säger hejdå till Per Lundgren, vi ses på måndag. Han tar tunnelbanan hem. Mer vet vi inte.” Det är lördagen den 3 april 1976 och sedan dess är Bosse Jansson borta.

Jag rekommenderar verkligen Sundelins bok, mer för de frågor den ställer än de eventuella svar som ges. Sökandet efter minsta lilla ledtråd, hur perifer den än kan verka, samtal med bekanta till Jansson, letande i diverse arkiv – allt finns med. Torts att lösningen förefaller lika svårfunnen vid bokens slut är vägen dit mödan värd.

En nära men avlägsen tid kommer oss till – Sundelin umgicks i liknande kretsar som Jansson – det blir samtidigt en belysning av författarens egna förflutna. Och frågan kvarstår, vad hände egentligen med den gänglige brevbäraren de där tidiga aprildagarna för drygt fyrtio år sedan?