Av Jeanette Malm
Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal. Eller?
Jag läste en bok härförleden som drabbade mig djupt. Den handlar om en kvinna, 58 år gammal, som plötsligt under en löptur ramlar handlöst. Detta händer ytterligare en gång och hon känner att någonting är fel. Huvudet känns ”svampigt” och hon har börjat glömma viktiga saker. Hon som var nyckelperson på jobbet som sjukhusadministratör, den som alla vänder sig till i stort och smått. Hon som aldrig skriver komihåglappar eftersom det inte behövs, som varit ensamstående mamma till två döttrar och aldrig bett om hjälp.
Efter många långa utredningar kommer dråpslaget. Diagnosen är tidig Alzheimer och för den finns ingen bot. I biografin Hon som var jag beskriver Wendy Mitchell hur sjukdomen förändrar hennes liv, men också om alla de knep hon utvecklar för att kunna leva så normalt som möjligt. Wendy blir talesperson för alzheimersjuka och börjar utbilda sjukhuspersonal och anhöriga till sjuka hur de ska hjälpa den som fått samma diagnos. Hon är själv så skicklig på att dölja sin sjukdom att hon blir fråntagen sjukpensionen, detta trots att det är helt omöjligt att fortsätta arbeta.
Allt är inte nattsvart även om författaren självklart sörjer sin förlorade ålderdom. Förmågan att njuta av dagen och vetskapen att dagarna är utmätta gör henne intensivt närvarande i nuet. Samtidigt planerar hon att själv bestämma när hon ska dö eftersom tanken på att blir helt dement skrämmer henne mer än allt annat.
Biblioteken har många böcker om demenssjukdomar men mig veterligen ingen annan som är skriven av patienten själv. ”Hon som var jag ” kan läsas av alla som vill förstå hur det känns att få en alzheimerdiagnos eller som har en närstående som är sjuk. Eller som jag, bara för att känna tacksamheten över ännu en tid som frisk.
Världens vetande väntar 