Av Håkan Olsson
Det är något särskilt med öar. Då tänker jag mest på mindre öar som kanske bebos av några hundra personer, eller de kanske mest fascinerande, de obebodda. Därmed inget ont sagt om större öar, som ibland också är nationer, likt Irland och Island.
Min favoritö är Ven som hustrun och jag besöker en gång per år. Om den har det skrivits ett blogginlägg för några år sedan.
Fåröborna betraktar sig inte som gotlänningar, gutarna bor på ön söderut. När jag var på Fårö för några år sedan frågade jag en boende om de inte önskade en bro till ”fastlandet” och möttes av ett förvånat ansikte och det koncisa svaret ”usch”.
Som sydhallänning vill man gärna ha öarna på distans. Bohuslänningar och stockholmare skryter om sin fantastiska skärgård. Den mår vara fin men kan på intet vis konkurrera med den öppna horisontens magi. Nä, det räcker gott med Tylön.
I sin fantastiska bok om avlägsna öar skriver Judith Schalansky om den obebodda Ensamheten (tillhör Ryssland och ligger i arktiska oceanen). Under kalla kriget hyste ön en av Sovjets största polarforskningsstationer – Schalansky noterar ”Den som kommer hit är inte längre en fånge utan en eremit, som tigande sitter av sina år i isöknen för att sedan återvända till fastlandet som ett helgon./…/ Chefsmekanikerns underhållsarbeten är nogsamt noterade i loggboken, olje- och bensinnivån för varje enskild maskin. Men den sista noteringen håller sig inte inom spalterna; skrivet med röd filtpenna står där: Den 23 november 1996. Idag kom evakueringsordern. Vatten urtappat, dieselgeneratorn avstängd. Stationen är… Det sista ordet går inte att läsa. Välkommen till Ensamheten.”
Någonstans längtar jag dit, ungefär som Bea Uusma längtar till Vitön med skillnaden att hon faktiskt varit där. På Vitön alltså.
Världens vetande väntar 