Av Håkan Olsson

Strax före halv två, natten till lördagen 26 april 1986 exploderar reaktor fyra vid kärnkraftverket Tjernobyl, beläget i västra Ukraina, nära gränsen till Vitryssland. Total förvirring rådde efter haveriet, enligt gängse kunskap kunde inte reaktortypen, RBMK-1000, drabbas av ett dylikt scenario. Bristande kompetens och en oförmåga till självständigt tänkande, i hög grad beroende på inneboende strukturfel i Sovjetsystemet, gör att tiden innan rätta åtgärder sattes in blev orimligt lång. Högsta prioritet tyckes gälla att tysta ner, snarare än att, exempelvis, omedelbart utrymma den närliggande staden Prypjat.
Först två dygn senare uppmärksammade personalen vid Forsmark en förhöjd strålning. Initialt tros det skett en läcka från det egna verket men det kunde snart vederläggas. Senare den 28 april bekräftar sovjetiska myndigheter att en olycka skett i Tjernobyl.
Haveriet tros bero på att man vid stängning för underhåll av reaktor fyra ville göra en test för att visa att turbinerna vid ett bortfall av yttre elnät kunde leverera ström för säkerhetssystemen under den relativt korta tid (någon minut) som verkets egna dieseldrivna reservgeneratorer var under uppstart. För att genomföra experimentet hade vissa säkerhetssystem tillfälligt kopplats ur. Detta i kombination med reaktortypens instabilitet ledde till explosionen och att härden under ett antal dygn låg öppen och spred radioaktiva ämnen, bl a till norra Sverige. Värst drabbades naturligtvis närområdet. Ett femtiotal människor lär ha omkommit direkt eller som en följd av akuta strålskador.
Att jag skriver om Tjernobylkatastrofen just nu beror på att HBO visar en femdelad serie om händelsen. Välspelad, bl a medverkar både Stellan Skarsgård och David Dencik, obönhörlig och stundtals smärtsam. Jag rekommenderar den varmt.
Den vitryska nobelpristagaren Svetlana Aleksijevtj har skrivit en oerhört stark bok om olyckan och efterspelet – Bön för Tjernobyl : krönika över framtiden (på svenska 2013). Som i sina övriga hyllade böcker om Sovjetepoken låter hon människor – i starkt förtätad form – kom till tals i egen sak.
Elena Filatova skriver i Tjernobyl : dagbok från spökstaden (2006) om tiden efter haveriet.
Kristina Berggrens fascinerande och skrämmande fotobok Pripyat : tusen år av ensamhet (2012) visar bilder på en övergiven stad där saker ligger kvar som de lämnades för 33 år sedan. Naturen tar alltmer över i denna moderna gestaltning av apokalypsen.
Titta och läs!