av Håkan Olsson
Berättelsen om akajernas (grekernas) belägring av Troja är en av litteraturens urscener. Akilles, Hector, Odysseus, Paris; alla dessa gestalter är som sprungna ur vår kulturs djupaste minnesbank. Homeros bägge episka långdikter, Iliaden och Odysséen, bildar myllan ur vilken den västerländska litteraturens träd växer. Men om de bakomliggande händelserna vet man egentligen inget alls och om Homeros ens existerat är högst tveksamt.
Den historiska staden Troja, i nordvästra Turkiet, nära Dardanellerna, upptäcktes på 1800-talet och den tyske arkeologen Heinrich Schliemann menade att staden Hissarlik var det homeriska Troja. Han påstod sig också ha hittat den trojanske kungen Priamos skatt.
Som ung läste jag Fridtjuvs Bergs Trojanska kriget (originalupplaga 1901), som i bearbetad form återberättade berättelsen om belägringen av den mytiska staden. Den mest kända översättningen av Iliaden till svenska gjordes av Erland Lagerlöf i början av förra seklet. 1999 kom en nyöversättning av Ingvar Björkesson, (Iliaden : tolkad och kommenterad av Ingvar Björkesson)
Det homeriska eposet om belägringen av Troja är skriven på hexameter, ett sexfotat versmått. Den är en krigsskildring, full av blod, våld och elände, där begrepp som heder och hämnd står i centrum. I höstas publicerade Theodor Kallifatides romanen Slaget om Troja där han i ett efterord menar att verseposet i hans synvinkel framträder som en antikrigstext, alls icke heroiserande det brutala våldet.
Kallifatides förlägger ramberättelsen till Grekland vid slutet av andra världskriget där en entusiasmerande lärare återberättar Iliaden för allt mer intresserade elever. Boken är högst läsvärd, en berättelse i egen rätt, men också ett sätt att åter ta del av den uråldriga berättelsen om kriget mellan greker och trojaner. Om man nu till äventyrs inte vill läsa originalet från pärm till pärm.
Världens vetande väntar 