Misslyckade och glömda brott

 

Björnligan_sprängmedel

Brott är inget att skämta om, inte minst om de innehåller våldsinslag. Har man blivit rånad i sin lilla butik och med dödsångest stirrat på ett skarpladdat vapen skapar detta förmodligen men för livet. Ändå kan det inte hjälpas att man understundom kan le en smula när man tar del av brott som är så klumpigt utförda att man baxnar. Som de två unga malmöiterna som i stor penningknipa med anledning av drogmissbruk rånar en bank men tappar sedlar innan de åker fast. Eller den ambitiöse Söderhamnspolisen, också med pengabekymmer, som får hjärnsläpp och rånar en bank för att strax därefter delta i jakten på sig själv. Naturligtvis åker han fast.

misslyckadeOm detta kan man läsa i Andreas Utterströms och Mattias Bergman Misslyckade brott : verkliga krimberättelser där allt gått snett (2018). Läser man kriminalromaner eller ser på filmade deckare handlar det ofta om att lösa näst intill perfekt planerade brott. Verkligheten är annorlunda, där råder, som det sägs på bokens baksida, ”kaos, hybris och dumhet”. Och tur är väl det.

 

 

Vissa brott är så spektakulära, eller förfärliga, att de integlömda glöms bort. Kidnappningen av Charles Lindberghs son är en sådan händelse, på svensk botten kan exempelvis nämnas de von Sydowska morden (bägge brotten, som inträffade 1932, är förövrigt omskrivna i denna blogg). Andra faller däremot i glömska. Det är sådana händelser Petter Inedahl beskriver i Glömda mord och andra försvunna brott (2016). Den gemensamma nämnaren är brott begångna i Stockholmstrakten under 1950- och 1960-talet. I rättvisans namn ska sägas att några knappast är okända, exempelvis det beryktade trippelmordet på två poliser och en väktare i Handen 1967. Men i övrigt innehåller boken ett antal tragiska fall som knappast tillhör de mest omskrivna i svensk kriminalhistoria.

 

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket

Det omätbaras renässans

det-omatbaras-renassans-en-uppgorelse-med-pedanternas-varldsherravaldeJonna Bornemark är docent i filosofi vid Södertörns högskola.  2017 väcktes embryot till boken Det omätbaras renässans i ett sommarprat om kritik mot mätbarheten.

Bokens resonemang bygger på tre renässansfilosofer: Nicholas Cusanus, Giordano Bruno och René Descartes. Bornmark menar att man genom att vända sig till filosofin lättare får perspektiv på vår egen tid. Under renässansen kom för första gången också tanken om att skilja kropp från förnuft. Även förnuftet delades i två delar;  en del som känner och reflekterar, en del som kan räkna och dokumentera. Den senare är den som helt dominerar både arbets- och i hög grad också privatliv. Vi mäter och kalkylerar – blöjor i äldrevården vägs, lärare skriver incidentrapporter, elevers kunskap mäts i nationella prov, sagostunder på förskolan kvalitetssäkras och så vidare i all oändlighet. I privatlivet har vi samma förkärlek för det mätbara: appar som talar om när vi ska äta och träna, aktivitetsarmband som mäter puls, sömn, förbrukade kalorier och i förekommande fall fertilitet.

Konsekvensen av detta, menar Bornemark, är att stress idag är den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Vår förmåga till praktisk kunskap och att hantera problem efter sunt förnuft minskar, när känslan fått ge plats för siffror, diagram och staplar. För att inte tala om hur fattigt och torftigt själva livet känns om det ska reduceras till mätbara storheter.

Bornemark ger inte någon lösning på problemet. Men genom att belysa det kanske ett uppror mot pedanternas världsherravälde har inletts?

simple-flow-chart-example

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Tid att städa

tidattstädaÄr det bara jag, eller känner ni inte en viss stress inför julen? Inte för klapparna, inte för maten, inte för logistiken – nej, jag tänker på städningen. För visst är det sen gammalt att hemmet ska skina och dofta  när det är dags för Kalle Anka i rutan?

Fanny Ambjörnsson, genusvetare och socialantropolog, har undersökt städningens praktik och politik i boken Tid att städa. Hon har intervjuat ett trettiotal personer om deras städning, personligt och inträngande.

Alla vill ha rent och snyggt, ingen vill städa. Eller som en av personerna i boken säger: ”Det upptar större delen av min tid att tänka på städning och allt som borde städas. Det är bara en kort stund som jag är lycklig och det är när det är klart. allt är ju tiden innan städning, på något sätt”

När RUT-avdraget infördes föregicks det av en intensiv debatt om pigsamhällets återkomst, en farhåga som inte alls luftades på samma sätt när ROT-avdraget kom några år tidigare. Det är ok att leja bort målning av huset men inte städning av hemmet. Och så klart är det inte oproblematiskt att städerskans (jo, det är fortfarande oftast en hon) tid är så billig att även en medelinkomsttagare har råd att köpa städtjänster, men att den som städar är så lågavlönad att hon får ”ta hand om sin egen skit”.

Det är förvånansvärt roligt och intressant att läsa om städning; bra mycket roligare än att utföra den. Jag kommer att tänka på två andra, mycket läsvärda, böcker med städning och hushållsarbete i fokus: Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf och trilogin om Maj av Kristina Sandberg.

Ekelofmajarapportsk  att-foda-ett-barn

Jeanette, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad