Av Jeanette Malm

Termen prekariat myntades redan på 1960-talet i Frankrike och anspelar dels på prekär (besvärlig situation) och proletariatet (egendomslösa arbetare). I vår tid är det en realitet för många, och en del menar t.o.m. att fasta arbeten eller tillsvidareanställningar är en anställningsform med kort bäst före-datum. Prekariatet kännetecknas också, förutom obefintlig anställningstrygghet, av lågt inflytande över arbetssituationen, brist på trygghet från statliga förmåner och svårighet att försörja sig på lönen eftersom den är dels låg, dels osäker.
Jenny Wrangborg har i Lösa förbindelser: om kampen för fasta förhållanden i handeln intervjuat 60 personer som jobbar i butik, på lager eller kontor. Alla har det gemensamt att de aldrig kan planera vare sig lång- eller kortsiktigt eftersom de måste inställa sig med kort varsel. Tackar man återkommande nej blir man inte tillfrågad. Det visar sig också att det är de tyngsta och mest monotona jobben som tilldelas bemanningsföretagens arbetare. När de jobbar i butik kan de ägna hela arbetsdagar åt att plocka frysvaror, något som den fastanställda personalen inte tillåts göra. Och bristen på ordentliga arbetskläder eller bristen på säkerhetsutbildning som leder till fler skador, fler olyckor bland timanställda än övrig personal.
Det är en upprörande bok om en värld jag inte trodde fanns, eller åtminstone inte att det var så illa. Många av de intervjuade säger att de ser sig som moderna slavar utan eget värde. Om de skadas eller blir sjuka är det ingen som tar ansvar för rehabilitering utan de förlorar jobbet.
Om du vill läsa mer om prekariat finns att låna ekonomen Guy Standings båda böcker: En färdplan för prekariatet där han lägger fram politiska förslag (varav medborgarlön är ett) för att förbättra situationen för de utsatta.
Prekariatet – den nya farliga klassen belyser problemet med att den som står utanför social trygghet löper riska att hamna i politiskt utanförskap och är lätt byte för populism: snabba, enkla lösningar på komplicerade problem.