Hunger

hunger-historien-om-min-kropp

Boken är knalligt rosa med titeln i fet svart stil. Hunger heter den och är skriven av Roxane Gay. Gay slog igenom för några år sedan med Bad feminist som är en slags handbok i feministiskt tänkande utan pekpinnar. Man får lyssna på hiphop som ofta är extremt sexistisk, eller läsa Femtio nyanser-böckerna och ändå kalla sig feminist. Inte alltid en självklar ståndpunkt i mer renläriga feministiska manifest.

Roxane Gays senaste bok handlar om henne själv, utifrån det faktum att hon är extremt överviktig, men också om allmängiltiga frågor angående fetma. Hennes egen historia är sorglig och fruktansvärd; hon blev gruppvåldtagen som tolvåring av ett gäng pojkar som var obetydligt äldre. Matmissbruket var ett sätt för Gay att göra sig oattraktiv och att döva ångesten efter traumat.

Hunger – historien om (min) kropp handlar om Roxane Gays egna erfarenheter av att leva i en kropp som är långt större än de flestas, om klädinköp, om blickar och tips om bantning från välmenande familj.

Det som skiljer Roxane Gays bok från andra personliga berättelser om fetma är att det inte är en bok om lyckad viktnedgång. Ur förordet: ”Det här är mina fulaste, svagaste, naknaste sidor. Det här är historien om min kropp eftersom kroppar som min oftast ignoreras eller avfärdas eller förlöjligas.”

våg

Andra böcker om övervikt:

Jenny Dahlberg: Tjock  samt När jag fyller 30 ska jag vara smal

Bo Andersson: Allt annat än lagom

William Leith: De hungriga åren

Lionel Shriver: Store bror (visserligen en roman, men väldigt bra och problematiserande på samma vis som Gays bok, därför får den vara med i vår fackboksblogg)

Jeanette, bibliotekarie

Stadsbiblioteket i Halmstad

Vett och etikett

mrDet första som dyker upp i mitt huvud när jag hör uttrycket ”vett och etikett” är Magdalena Ribbing. I fikarummets samtal om ditt och datt dyker hennes namn ofta upp; ”vad skulle Ribbing sagt?” om att vi kommenterar varandra mat (det avrådde hon från) eller referenser till konstiga diskussioner i hennes Hyfs & stil-spalt i DN. Jag minns särskilt motståndet mot ordet ”hen” som hon motarbetade med kraft. Man måste inte hålla med Magdalena Ribbing för att sakna och respektera henne, hon stod för sina åsikter och försvarade dem mycket välformulerat. Vissa har avfärdat henne som upprätthållare av överklassmanér istället för att se det humanistiska patos som var hennes drivkraft. Om än med rötter i borgerliga ideal. Ibland överraskade Magdalena Ribbing; som när hon slog fast att Dylan inte alls var ohyfsad när han inte närvarade vid Nobelfesten efter att ha tilldelats priset i litteratur, eller ens bekräftade att han var pristagare.  ”Dylan är ett geni, och genier måste tillåtas bete sig utanför ramarna” löd Ribbings omdöme.

Även om Ribbing är borta, hon dog 2017 efter en fallolycka i hemmet, lever hennes råd kvar i de böcker som hon skrev i ämnet. 2016 kom Ribbings etikett, en bibel på 400 sidor om allt inom ämnet vett, hyfs, etikett och stil.

duka-dukat-duking-hemmet-inredning-inspiration-bjudning-bord-servetter-band-orange

Andra användbara titlar: Hålla tal som innehåller tips för alla möjliga tillfällen, Bröllopsboken med tips om allt, precis allt, för den stora dagen. Magdalena Ribbing har utöver andra böcker om dukning och smycken även skrivit en biografi över släktingen  Den vackre kungamördaren Adolph Ludvig Ribbing.

Jeanette, Stadsbiblioteket

Kyrkogårdar

ängel

Få ställen är så känsloladdade som begravningsplatser. Här sänker man rösten, fylls av vördnad och påminns om livets korthet och vissheten att allt en dag ska ta slut. Men det är också rofyllda, ofta vackra platser. Det är också spännande att föreställa sig hur namnen på stenarna varit som levande personer, och lite kusligt är det att hitta sin namne.

På begravningsplatserna blir de sociala strukturerna väldigt tydliga och minner om förfluten tid då personens (männens) yrkestitel var lika självklar på gravstenen som namnet och födelse- och dödsår. Vi kan fantisera om klensmeden, översten, spettekaksbagaren eller hemmansägaren och deras ofta namnlösa makor.

Vissa gravar vårdas även om det gått många år, andra är förfallna och bortglömda. Kyrkogårdens fyra syften är, enligt Augustprisbelönade boken Minnets stigar ”att sanitärt godtagbart ta hand om den avlidne, att förmedla en kontakt med det eviga, att hantera sorgen, att utmärka den dödes sociala ställning.”

Den mest kända kyrkogården är kanske Père-Lachaise i Paris. Här ligger bl.a. La Fontaine, Molière, Jim Morrison, Edith Piaf, Oscar Wilde, Marcel Proust, Chopin, Isadora Duncan och Maria Callas begravda.

minnets_stigar

I Minnets stigar – en resa bland svenska kyrkogårdar skildras hundratals svenska begravningsplatser. Det är en underbar bok som berättar historien om begravningsplatsen ur olika perspektiv. Vi läser om gravstenarna, om kolerakyrkogårdarna, de anonyma barn- och kvinnogravarna och inte minst djurkyrkogårdar.

Inskriptioner på gravstenar är ett eget kapitel och det kanske mest fängslande i boken. En favorit är ”Omsider lycklig” från en grav i Husaby. Eller ”Mor” helt utan namn eller årtal.

Fler böcker i ämnet: 2013 kom I de dödas vilorum av Jeanette Rosengren, den handlar om Malmös begravningsplatser. 1998 skrev Göran Åstrand Känt och okänt på Stockholms kyrkogårdar.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad