Av Jeanette Malm
Alldeles nyligen kom en bok ut som satte fingret på något jag haft i bakhuvudet ganska länge utan att kunna sätta ord på känslan. Känslan av att samhällets offentliga rum och platser blir alltmer ogästvänliga och ickeinbjudande.
I boken Exkluderande design går författaren Fredrik Edin på djupet med hur samhället utformas för att utesluta icke önskvärda människor eller grupper, läs tiggare, missbrukare och hemlösa. Det handlar om bänkar som inte går att ligga på och som är så infernaliskt utformade att de knappt duger att sitta på för en stunds vila. Den sk Camdenbänken är ojämn, hal och lutar för att det inte ska gå att sova på den. Dessutom saknas håligheter för att knark inte ska kunna gömmas och är asymmetrisk för att omöjliggöra skateboardåkning. Som om det inte var nog är dessutom sittplatserna avgränsade med långa avstånd för att försvåra stölder. Problemet med Camdenbänken är bara att den inte kan uppfylla syftet med en sittplats ; ingen vill sitta på bänken eftersom den är så obekväm.
På andra håll tas sittplatser helt bort. För att få sitta ner i offentlig miljö krävs då att man köper något på ett kafé eller restaurang, allt för att exkludera andra än konsumenter. Eller att använda klassisk musik på hög volym för att flytta på grupper av missbrukare eller tonårsgäng i underjordiska parkeringsgarage.
En annan benämning på begreppet exkluderande design är disciplinär arkitektur ; ett framtvingat beteende för att få tillgång till platsen.
Tack och lov för biblioteken, dit är alla välkomna. Heja biblioteken!
Världens vetande väntar 