Av Håkan Olsson

I april 2004 rånas ett brödrapar på en ensligt belägen gård i Kalamark, några mil väster om Piteå. Den yngre brodern klarar sig, efter två dagar hittas han av hemtjänsten, svårt medtagen. Den två år äldre brodern påträffas död i ladugården, brutalt mördad.
Rånmordet slås upp stort i medierna och ryktet går i bygden. Snart riktar polisen sökarljuset mot Kaj Linna, efter ett tips från en person som senare kommer att kallas ”huvudvittnet”. Att Linna lämnat landet, han grips senare i Wales, gör inte saken bättre. Småningom döms Linna i både tingsrätt och hovrätt, utan teknisk bevisning, utan tydliga vittnesmål. Case closed.
Ett drygt år efter att domen vunnit laga kraft kontaktar Linnas syster Dagens Nyheters kriminalreporter Stefan Lisinski; denne läser domarna och påbörjar ett långvarigt grävande efter sanningen. Lisinski blir gradvis övertygad om att Linna fällts på felaktiga grunder och saken slås upp stort i flera DN-artiklar. Med hjälp av andra förbereder man en resningsansökan, som dock inte beviljas. Åren går.
Slutligen, efter många bakslag, kröns arbetet med framgång. I juni i år frikänns Linna av en enig hovrätt. Ett rekordstort skadestånd är att vänta.
I höst publicerade Lisinski boken Att ta ett liv : fallet Kaj Linna : Kalamarksmordet. Trots att utfallet är givet är boken spännande; i detalj beskrivs hur Lisinski och hans medhjälpare vrider och vänder på vittnesutsagor, telefonlistor, körsträckor som ska ha framförts under viss tid. Allt nagelfars och efter hand faller de tidigare tings- och hovrätternas resonemang ihop som ett korthus. Boken är välskriven, lågmäld och kan verkligen rekommenderas.
Flera frågor återstår dock. Hur kunde polisen drabbas av tunnelseende, varför såg inte de tidigare domarna de uppenbara svagheterna i åtalet, och – framför allt – vem eller vilka är de verkliga förövarna?