Om dödsstraffets orimlighet

Av Håkan Olsson

Det finns frågor som inte är förhandlingsbara, åtminstone inte i min värld. Dödstraffet är en sådan, oavsett vilket brott en människa begått kan aldrig statens svar vara att ta livet av gärningsmannen. När Adolf Eichmann fångades av Mossad i Argentina 1960 och året därpå ställdes inför rätta i Jerusalem var utgången knappast oväntad. Eichmann dömdes till döden och hängdes 1962. Jag har full förståelse för domen givet den forne SS-officerens historia, likafullt borde han ha dömts till livstids fängelse.

Sverige avskaffade dödsstraffet 1921 och ett absolut krav för att få ingå i EU är att detta yttersta straff är otillåtet. Många stater i övriga världen utmärker sig åt fel håll, Kina är ett dystert exempel. Bland demokratierna sticker dessvärre Förenta staterna ut, många delstater tillåter capital punishment, inte minst Texas.

Amerikanen Caryl Chessman dömdes 1948, mot sitt nekande, för bl a våldtäkt. Han satt tolv år i dödccellen och skrev under tiden flera böcker, däribland den uppmärksammade Dödscell 2455 (1954). Chessman avrättades, trots stora protester, 1960.

Ett par svenska böcker om dödsstraffet är Nära döden : om dödsstraffet, Texas, USA – och om oss av Lars Åke Augustsson (2003) och Carina Bergfeldts Sju dagar kvar att leva : en berättelse om brott och dödsstraff (2015).

Frågan om människovärdet står alltid på spel. Detta gäller även de som förbrutit sig mot just detta. Att ta livet av en annan människa är alltid fel.