Av Håkan Olsson
För ett par månader sedan skrev jag ett blogginlägg om Haijby-affären, den ena av de stora s.k. rättsröteaffärerna under 1950-talet. Den andra skandalen kallas Kejneaffären efter pastorn Karl-Erik Kejne (1913-1960).
Upprinnelsen var att en ung man kontaktade Kejne och påstod att hans hyresvärd, lekmannapredikanten Gösta Malmberg, försökt förmå den unge mannen att delta i ett sexövergrepp på en drogad kvinna. Denne Malmberg dömdes 1950, mot sitt nekande, för att ha begått sexuellt övergrepp mot en man som stod under Malmbergs övervakning och sålunda i en beroendeställning. Affären vidgades vartefter, Kejne och hans supportar hävdade att det fanns en ”homosexliga” under beskydd av höga samhällsskikt. Dessa anklagelser kunde avfärdas och trots ett visst mått av korruption inom rättsväsendet är väl hetsjakten på homosexuella den mest allvarliga aspekten av Kejneaffären. Man kan med fog påstå att kampen för de homosexuellas likaberättigande försvårades av upprördheten i debatten.
Om denna pikanta händelse har författaren (och rabbinen) Dan Korn, mest känd för sina fotoböcker om det försvinnande Gammalsverige, skrivit en riktig tegelsten, Kejne : verkligheten bakom 1950-talets rättsröteaffärer (2013). Korn tar även upp Kurt Haijby och dennes anklagelser mot kungahuset.
Vill man ha en skönlitterär skildring av denna infekterade tid kan jag rekommendera Birgitta Stenbergs delvis självbiografiska romaner Mikael och poeten (1956) och Apelsinmannen (1983) (titeln syftar på att Kejne påstod sig ha blivit utsatt för ett attentat medelst en förgiftad apelsin).
Världens vetande väntar 