Ulrike Meinhof : människan och terrorn

baader

Baader-Meinhofligan

Vi tycks leva i en mörk och bekymmersam tid. För ett par veckor sedan slog terrorn till på Drottninggatan i Stockholm, en fredagseftermiddag då människor av olika nationaliteter fridsamt strövade runt i huvudstadens mitt. Gärningsmannen, en uzbek som nekats uppehållstillstånd, kapade en lastbil och mejade ner människor längs gatan innan fordonet kraschades i ett varuhus. Fyra personer dog och ett flertal skadades. Vi har sett mönstret tidigare, i Nice, i Berlin.

Det kan vara viktigt att påpeka att trots dessa illdåd, ofta med jihadistisk bakgrund, så har Europa upplevt mer terrordrabbade årtionden. Under 70- och 80-talet var Storbritannien svårt drabbat av IRAs terror, bomber i London och på Nordirland var nästan vardagsmat. I Italien orkestrerade de röda brigaderna flera spektakulära bomddåd och kidnappningar. I Västtyskland var RAF – Rote-Armee-Fraktion – aktiva under främst första halvan av sjuttiotalet. En central gestalt i denna marxist-leninistiska s.k. stadsgerilla var journalisten Ulrike Meinhof.

Meinhof föddes 1934, blev tidigt föräldralös och uppfostrades av en vän till familjen. Hon drogs in i studentrörelsen och radikaliserades under 60-talet. Hon var en utmärkt stilist och skrev i tidskriften konkret (som i hemlighet finansierades av den östtyska regimen). Det västtyska 60-talet var en tid av uppror och nytänkande. De unga anklagade föräldragenerationen, ofta med rätta, för att ha förträngt den nazistiska erfarenheten och det omfattande medlöperiet. I april 1968 utsattes vänsterledaren Rudi Dutschke för ett attentat, en högerextremism höll i vapnet. Detta blev startpunkten för RAF, för vilken Meinhof blev ett slags taleskvinna. Till skillnad från jihadistisk terror var gruppens dåd inte urskillningslösa, den riktades mot mål som RAF utsåg som motståndare, exempelvis banker, företagsledare mm. Gruppen finansierade sin verksamhet via bankrån. Ledande i fraktionen var, förutom Meinhof, Gudrun Ensslin och Andreas Baader (därav benämningen Baader-Meinhof-ligan). Senare åtalades Meinhof, med övriga, för mord på fyra personer. Meinhof dog, under oklara omständigheter, officiellt självmord, I Stammheimfängelset i maj 1976.

omslag-till-ulrike-meinhofDen tyska författaren Jutte Ditfurth publicerade 2008 en utmärkt biografi, Meinhof. Boken följer Ulrike tätt i spåren, från den besvärliga barndomen till det ödesdigra sjuttiotalet. Ditfurth låter läsaren ta ställning, väjer inte för Meinhofs ansvar men söker också svaren i den tämligen repressiva västtyska miljön. Vill man ta del av Meinhofs egna texter kan jag rekommendera Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt, utgiven på Cavefors förlag 1976.

Slutligen vill jag varmt rekommendera Steve Sem-Sandbergs dokumentärroman Theres (1996). Författaren talar genom dokument, brev och andra handlingar och väver en kalejdoskopisk och ytterst fascinerande väv kring en av 1900-talets mest gåtfulla personligheter.

Håkan Olsson

Galen i humlor

HUMLORVisste du att Darwin hatade bin, att utrotandet av vallhumlan i Storbritannien kan skyllas på Hitler och att igelkottarna på Nya Zeeland har  märkliga tänder? Inte jag heller, fram tills nyligen då jag läste Galen i humlor: En berättelse om små men viktiga varelser av Dave Goulson.

Nu när det våras och insekter och fjärilar börjar vakna till liv passar det bra att läsa Goulsons böcker Galen i humlor och uppföljaren Galen i insekter. Författaren är professor i biologi vid Sussexuniveristetet och har sedan barnsben varit närmast besatt av allt som kryper och flyger.

Livet på jorden är ju faktiskt, hur ogärna vi än vill inse det, helt beroende av att humlor, bin och andra insekter pollinerar växter. Utan dem skulle vi tvingas klara oss utan exempelvis tomater och hallon och leva på en diet av gröt och ris. Det är insekterna som får världen att gå runt. Skulle vi förlora dem skulle hela vår miljö förändras, säger Dave Goulson. ”Om hela mänskligheten försvann skulle världen återgå till det ymniga tillstånd av balans som rådde för tiotusen år sedan. Om insekterna försvann skulle däremot miljön kollapsa och kaos uppstå.”

insekter

De båda böckerna handlar också om den gamla gård som författaren köper i Frankrike. På gården skapar han ett paradis för det som andra kallar ohyra och ogräs, målet är en fristad för biologisk mångfald.

De båda böckerna kan läsas som ren underhållning, men du kommer att lära dig en hel del om alla viktiga småkryp och säkert se på dem med nya ögon. Helt enkelt folkbildning när den är som bäst, skrivet med den typiskt brittiska humorn.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Operabögar

ob

Stämmer det att homosexuella män är överrepresenterade bland operaintresserade? Svaret är ja, definitivt –  ämnet är grundligt genomforskat både i Sverige och kanske framförallt USA. RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter) har till och med en förening, betitlad OperaBögarna.

I boken Operabögar intervjuar Göran Gademan, fil. dr. i teatervetenskap 39 män som har det gemensamt att de är homosexuella och gillar opera. Syftet är att kartlägga samband mellan operaintresset och sexualiteten men det blir också en skildring av hur det är att leva som homosexuell i Sverige. Samme Gademan är för övrigt just nu aktuell i TV-programmet Kulturfrågan Kontrapunkt som en av de tävlande i kulturfrågesport.

 

I boken finns ett intressant kapitel om divakult, som enligt författaren är central för bögars kulturintresse, inte bara inom operan utan i alla möjliga former av populärmusik från Zarah Leander till Anna Book, från Judy Garland till Madonna.

se-pa-mig-en-biografi-over-zarah-leanderOm ovan nämnda Leander, inte bara som gayikon, kan vi läsa i nya boken Se på mig – en biografi över Zara Leander av Beata Arnborg. En recensent beskrev träffande Leander som ”queer innan regnbågen ens uppfunnits”.

 

Jeanette, Stadsbiblioteket