Kategorier
Månadens mord

Den föraktade bödeln

Av Håkan Olsson

Bödel – blotta ordet väcker fasa. Numer används begreppet ofta i överförd bemärkelse, exempelvis för att karaktärisera mördare eller krigsförbrytare. Arkitekten bakom Srebrenicamassakern, den ökände bosnienserbiske generalen Ratko Mladic´, kan med fog kallas bödel.

Bödelsyrket, om man nu kan tala om ett sådant, har genomgått stora förändringar under historiens gång. Bödelssysslan var djupt föraktad, under 1600-talet nyttjades ofta dömda personer. Dödsdömda kunde undkomma straffet och i stället bli bödlar (eller skarprättare, ibland mästerman). Bödeln märktes, exempelvis genom avskurna öron, och började ibland sin tjänsteutövning genom att hänga sin företrädare.

bodlar

Annika Sandin, som skrivit om brott i 1600-talets Sverige i den utmärkta Missdådare (2014), har nyligen publicerat Bödlar : liv, död och skam i svenskt 1600-tal (2016). Bödeln tillhörde samhällets bottenskikt, utstött och föraktad utförde han sysslor som ändå ansågs nödvändiga. I Pär Lagerkvists roman Bödeln (1933), spelar en mästerman central roll, mest som vittne och lyssnare.

Med tiden förändrades synen på skarprättaren. 1882 tillträdde Anders Gustaf Dahlman tjänsten som avrättare, från 1900 med titeln riksskarprättare. Dahlman höll i yxan när Anna Månsdotter, huvudperson i Yngsjödramat, avrättades 1890. Tjugo år senare föll bilan när Alfred Ander togs av daga efter ett rånmord i Stockholm. En giljotin hade nyligen anförskaffats. Den användes blott en gång, Ander är den sista avrättade i landet. 1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s