Av Håkan Olsson
Rättsläkare förkommer ymnigt i deckarlitteraturen, ibland i periferin, ibland i centrum. I spänningsförfattaren Patricia Cornwells böcker har rättsmedicinaren Kay Scarpetta en ledande roll och många är de kriminalserier där detektiven i bårhuset lyssnar till rättsläkarens utläggning om vad som orsakade offrets död.

I den svenska kriminalhistorien är ”obducenten” ett känt namn för de som följde en av 1980-talets mest kända brottsfall, det s k styckmordet på Catrine da Costa.
Det här inlägget ska inte handla om det fallet, däremot finns det en koppling till Jovan Rajs bok Nordens farligaste kvinna (2007). Rajs var nämligen obducentens chef vid rättsmedicinska avdelningen på Karolinska institutet och vittnade senare mot honom. Rajs, född 1933 i dåvarande Jugoslavien, kom 1968 till Sverige och blev småningom professor i rättsmedicin. I ovan nämnda bok skriver han om några fall han varit inblandad i. 2003 utgav han boken Fallet Osmo Vallo, som handlar om missbrukaren Vallo som dog, under för polisen besvärande omständigheter, i arresten på Karlstads polishus 1995.
I år utkom Lennart Rammers Tjugo verkliga mord : en rättsläkare minns. I en osminkad stil, utan Rajs lätt dramatiska anslag, beskriver Rammer verkligheten bortanför diaboliska seriemördare och eleganta miljöer. Ofta handlar det om missbruk och människor på samhällets skuggsida. Boken är en dokumentär beskrivning av mordfall som undersökts vid den rättsmedicinska avdelningen i Linköping.
Jag har ofta undrat varför människor blir tandläkare, hur kul är det att stirra i främmande människors munnar? Varför blir man då rättsläkare? Ja, kanske för att någon, för att tala med min favoritbrottsplatsundersökare Otto Wendel, måste få ”de döda att tala”.