Av Håkan Olsson
Vad gjorde du den 22 juli 2011? Själv var jag i norra Uppland, vi stod i min svärmors lägenhet och lagade mat när rapportsändningen klockan arton berättade om ett attentat mot regeringskvarteren i Oslo. Att det var ytterst allvarligt framstod snart men det förfärliga mördandet på Utöya låg ännu någon timme fram. Småningom stod det klart att massmord pågick på ön där Arbeiderpartiets ungdomsförbund hade en samling. Senare klarnade sambandet, Oslo och Utöya hängde ihop, men vem eller vilka var gärningsmän? Rykten gick att radikala islamister låg bakom. Förvåningen var stor när Anders Behring Breivik, en vit norrman med kopplingar till extremhögern och radikal anti-jihadism, anhölls som misstänkt.
Norge förändrades för gott, att terrorn skulle slå till i ett av världens mest välmående och fridfulla länder kändes overkligt. Senare dömdes Breivik till lagens strängaste straff, han är placerad på anstalten i Skien.
Om detta dåd har det skrivits spaltmil men det finns också ett flertal böcker utgivna. Erika Flatland publicerade 2013 Året utan sommar. Samma år kom Geir Lippestads Det vi kan stå för. Lippestad, själv medlem i Arbeiderpartiet, företrädde Breivik under Rättegången (den åtalade hade önskat honom som sin advokat). Åsne Seierstad, känd för boken Bokhandlaren i Kabul, utgav, också 2013, En av oss : en berättelse om Norge. Hon undersöker hur Norge kunde ”frambringa” ett sådant oerhört hat, hur Breivik i splendid isolation alltmer radikaliserats och vad det säger om vår självförståelse.
Fem år efter terrorattentaten i Norge ser vi hur Europa polariseras, hur främst högerpopulismen växer sig stark. Det som 2011 sågs som obegripligt förefaller dessvärre ingå i ett större mönster. Hur vi hanterar historien avgör vår framtid.
Världens vetande väntar 