Av Håkan Olsson
Är Raphael Lemkin bekant? I tidens ström försvinner det mesta men just den här mannen borde verkligen ihågkommas.
Lemkin, ursprungligen Rafal Lemkin, föddes i Ryssland 1900. Under mellankrigstiden arbetade han som polsk representant vid flera internationella juristkonferenser. När Sovjetunionen ockuperade östra Polen flydde han via Sverige till USA där han undervisade vid Duke University i North Carolina. Lemkin, som var av judisk börd, förlorade hela sin familj i Förintelsen.
Lemkins betydelse ligger i det faktum att han var den förste som lanserade begreppet Genocide, d v s folkmord. I boken Axis rule in occupied Europe (1944) använde han termen som ett sätt att beskriva nazisternas politik gentemot den judiska minoriteten och jobbade stenhårt de kommande åren för att ge folkmordet juridisk legitimitet.
I Elisabeth Åsbrinks nyligen utgivna bok 1947 är Lemkins arbete och det motstånd han möter ett av bokens starkaste inslag. Åsbrink skriver: ”Det är lätt att utföra folkmord, konstaterar Raphael Lemkin, därför att ingen vill tro att det kan ske förrän det är försent. Därute upprepar världen sitt ´aldrig mer´. Men Lemkin kan folkmordens historia, han vet att logiken istället är ´nästa gång´. Det har skett, därför kan det ske igen.” (Åsbrink s. 276)
Vid Nürnbergrättegångarna är Lemkin rådgivare till dem amerikanske huvudåklagaren Robert H. Jackson och han kommer att bli nominerad till fredspriset sju gånger. Men på hans begravning 1959 kommer bara sju personer.
Vill man läsa mer om Lemkin kan man fjärrlåna boken Raphael Lemkin and the struggle for the Genocide convention av John Cooper (2008). Läs dessutom Åsbrinks utmärkta bok om året 1947, där hon följer ett antal människor (bl a Simone Beauvoir, Christian Dior och George Orwell) och framtidsformande händelser (Palestinaproblemet, Indien frigörelse och delning och arbetet med konventionen om de mänskliga rättigheterna) detta avgörande år.
Världens vetande väntar 