Av Håkan Olsson
Sverige 1792. Inom adeln tilltar kritiken mot den svenske monarken, Gustav III. I Frankrike pågår revolutionen, en radikal författning har antagits och kungaparet hålls i husarrest. Efter det onödiga kriget mot Ryssland, som slutade med status quo efter segern vid Svensksund 1790, och inte minst Förenings- och säkerhetsakten, som märkbart beskar deras makt, jäser det inom adeln. Generalen Pechlin anses vara spindeln i sammansvärjningen. Efter några försuttna tillfällen slår attentatsmännen till under maskeradbalen kvällen den 16 mars 1792. Trots att kungen anonymt varnats går han ner till de dansande och omringas snart av män i svarta kappor och vita masker. Ett skott avlossas och kungen utbrister: ”Ah! Je suis blessé”. Regenten förs bort, dörrarna stängs och inom några dagar har den rådige polismästaren Lilliensparre häktat flera av de sammansvurna. Skytten, Johan Jacob Anckarström, avrättas. Kungen dog den 29 mars, efter nästan två veckors svår plåga.
Detta är den dramatiska historien i komprimerad form. Litteraturen kring mordet är stor. Inte bara litteratur; Verdis opera Maskeradbalen är baserad på händelserna 1792. Jonas Love Almqvists kalejdoskopiska roman Drottningens juvelsmycke (1834) utspelar sig före och efter attentatet; kungadådet kan sägas vara den sammanhållande tråden.
I det femte bandet av Sveriges historia, delen som berör tiden 1721-1830 (2011), kan man läsa om bakgrunden till mordet. SVT visade 1986 en miniserie, Sammansvärjningen, med manus av Olle Häger och Hans Villius. Samtidigt utkom skriften Sammansvärjningen : dokument kring mordet på Gustav III. Den flitige Jan-Öyvind Swahn, som nyligen gick bort, har i Svenska mord (2003) ett kapitel om dådet.
Mycket kan sägas om detta, jag har endast givit några nedslag i den rikhaltiga litteraturen om den gustavianska tiden och det chockerande mordet på den svenske kungen.
Världens vetande väntar 