Av Jeanette Malm
2016 har varit ett dåligt år så här långt. Åtminstone om man räknar alla de stora musiker och artister som lämnat oss, flera av dem i ”förtid”. Jag tänker på David Bowie, Olle Ljungström, Prince, Josefin Nilsson och nu senast den oefterhärmlige Freddie Wadling.
Freddie Wadling var unik i ordets rätta bemärkelse. ” som är fullständigt ensam av sin typ eller art särsk. i fråga om värdefulla el. intressanta egenskaper” (Nationalencyklopedin). Hans röst är stark och skör, rivig och mjuk, melodisk och skärande –allt på en och samma gång. Alla förstår kanske inte skönheten i Freddie Wadlings musik. Kanske stör hans yttre upplevelsen för den som är skolad i tron att en artist ska vara stylad och ha synkroniserade danssteg på scenen? Stackars dom, säger jag då. Wadling sjunger med rösten full av självupplevd smärta, både psykisk och fysisk på ett sätt som får huden att knottras och håren på armarna att stå i givakt.
Senaste – sista! – skivan heter Efter regnet och är till hälften nyskriven musik av Stina Nordenstam och hälften covers. Eller covers ska man kanske inte kalla det, Freddie Wadling ger en helt ny nerv och innebörd åt slitna låtar som Alla har glömt (Towa Carson, ni vet?)
Jag kan bara inte sluta lyssna på ”Det är inte nog” Stina Nordenstams tonsättning av Arsenij Tarkovskijs text:
Nu har sommaren gått
som om den aldrig varit
i gläntan är det ännu varmt
men det är inte nog
allt som kunde slog in
lade sig som ett femfingrat blad
rakt i mina händer
men det är inte nog
Under sin långa karriär hann Wadling med att vara punkmusiker (Leather nun, Perverts, Liket lever), vissångare (En skiva till kaffet), samarbeta med Fläskvartetten, skådespela och måla.
Han har också, tillsammans med Robert Lagerström, skrivit en biografi om sin traumatiska uppväxt: Freak – boken om Freddie Wadling
På biblioteken kan du också låna cd-skivorna Dark passages: nocturnal incidents / the Kingdom Of Evol featuring Freddie Wadling
Världens vetande väntar 