Av Håkan Olsson
Norrländska Boden är mest känd som militärstad. Tidigare hyste staden flera regementen samt en stor underjordisk fästning. Den 4 maj 2013 säger 20-åriga Vatchareeya Bangsuan till sina föräldrar att hon ska till en kompis och plugga. Efter det försvinner hon spårlöst. Två veckor efter försvinnandet påträffas delar av hennes styckade kropp i ett ödehus. Övriga delar, minus händerna, hittas i närheten av huset.
Misstankar riktas tidigt mot den man som hon träffade innan hon anmäldes saknad. Han är en 22-årig man som anses lite udda, han är diagnostiserad med aspergers syndrom. Flera tekniska bevis binder honom till gärningen, hennes blod hittas i hans bil. Samtidigt finns det oklarheter, mordvapen saknas och mordplatsen kan inte fastställas.
Hösten 2013 döms 22-åringen av tingsrätten till 14 års fängelse för mord. När hovrätten behandlar fallet sänks påföljden till 10 år och rubriceringen blir dråp.
I en alldeles nyutkommen bok, Svenska brott : Bodenfallet, diskuterar Tomas Bodström och Lars Olof Lampers utredning och rättegång. Lampers löpande text interfolieras med Bodströms inlägg rörande advokatens arbete, främst dessa delar innehåller matnyttiga kunskaper om hur det svenska rättsväsendet fungerar. Boken känns dock aningen spekulativ, man resonerar mycket kring alternativa gärningsmän, främst en 50-årig karatelärare med vilken Bangsuan hade ett förhållande. När jag läser boken och annat material om fallet verkar skuldfrågan tämligen klar. Trots den dömdes ihärdiga nekande förefaller den tekniska bevisningen stark.
Bodströms och Lampers bok ska följas av fler där de tar upp svenska rättsfall ur liknande perspektiv.
Världens vetande väntar 