Av Jeanette Malm
Litterärt sett är det biografigenren minst sagt ojämn. En människa kan ha levt ett intressant liv, men att göra litteratur av det levda är svårare.
Jag brukar undvika självbiografier av den anledningen. Risken att idolen ska visa sig vara en tafflig skribent är helt enkelt för stor. Därför dröjde det flera år innan jag vågade läsa Patti Smiths Just kids, men jag hade oroat mig i onödan. Boken är fantastisk, läs bara inledningen så förstår ni: : »Det var sommaren då Coltrane dog. Sommaren då Jimi Hendrix satte eld på sin gitarr och Kina sprängde en vätebomb. Det var uppror i Newark och protestmarscher mot Vietnamkriget. Världen stod på tröskeln till en ny tid. Det var kärlekens sommar. Det var sommaren som förändrade mitt liv. Det var sommaren då jag mötte Robert.«
I Just kids skildrar Pattis Smith tiden fram till genombrottet, när hon och fotografen Robert Mapplethorpe under umbärande aldrig svek sina konstnärliga ideal. De bodde långa perioder på Chelsea Hotel (åh, vad jag skulle vilja bo på Chelsea Hotel, omskrivet och besjunget av alla de stora hjältarna) och man får i boken möta Bob Dylan, Janis Joplin, Salvador Dalí och många andra så att säga i realtid.
Nu har nästa självbiografi kommit. M Train är en svävande, reflekterande och poetisk tankebok mer än strikt kronologiskt berättande memoar. M:et i titeln står enlig Pattis Smith för ”mind” eller ”mental”, det är ett ”mind train”. M kan stå för fler saker också. I litteraturen för Mankell och Murakami, för mysterium, för mamma… M är en väldigt bra bokstav, säger hon i en intervju.
Ryktet säger att Smith snart kommer med en deckare som delvis utspelar sig på hennes favorithotell i Sverige, Eggers i Göteborg.
Världens vetande väntar 