Är R2-D2 framtidens Astrid Lindgren?

Av Frida Werner

För ett tag stod det en artikel om att robotar har börjat användas inom journalistiken. Att robotarnas användning expanderar är ingenting nytt och en föga förvånande utveckling men att använda robotarna i en kreativ process som skrivandet är, hm, jag vet inte riktigt hur man ska ställa sig inför detta.

Själv är jag en hamster av nya teknikprylar (med ambitionen att ha flest prylar på kyrkogården) och ser på utvecklingen med positiva ögon, men att en robot ska kunna fånga skrivarkonstens flyktiga själ har jag lite svårt att förstå, hur utvecklar man en sådan algoritm? Mig veterligen finns det i nuläget inga algoritmer som gör roboten kreativ i skrivprocessen, men projekt ska vara satta i rullning. Det man istället använder roboten till idag är av en mer refererande karaktär. Roboten samlar in rådata som den sedan förvandlar om till läsvänlig text. Ok, detta kan jag köpa och begripa men kan det vara på så vis att alla framtidens skribenter och författare kommer att ersättas av robotar? Är det ens en möjlighet? Hur går det då med den mänskliga faktorn som inte alltid styrs av perfektion och felfria handlingar? Riskerar inte robotens text att bli en perfektion som gränsar till tristess? Kanske kan jag finna svar på mina frågor i professorn Alan Winfields bok Robotik, där robotens plats i framtiden undersöks.

För att återgå till det skrivna ordet så är en stor del av läsningens charm att man kan ”se” personen bakom texten. Att man kan ana en personlighet. Språkligt och grammatiskt behöver inte en text vara perfekt, perfektion är överskattat och ibland kan grodor av alla dess sorter vara ett trevligt avbrott på en annars slentrianvardag.

Stellan Löfving och David Stark har skrivit en helcharmig liten bok med titeln Skum kanin med ananassmak: särskrivningar och andra språkgrodor, som handlar om det ickeperfekta. Som kan utläsas från bokens titel ger författarna särskrivningskonsten extra uppmärksamhet, vilket bevisligen kan generera hysteriskt dråpliga och roliga resultat. Stellans och Davids bok är lättläst, humoristisk och underfundig. Känner man sig lite uttråkad en dag kan jag, med 99 % säkerhet, garantera att den här boken återigen kommer att få dig att se rosorna bland betongen.

Som en liten knorr på detta vill jag avsluta med ett litet trevligt citat ifrån Stellans och Davids bok:

”Fel är fel, men fel kan vara väldigt kul. Lite så. Om man kan se humorn i snedsteget, så blir livet mycket lättare”.