Nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar

nyponJag gillar att lyssna på musik och jag gillar att läsa texter skrivna av personer som gillar att lyssna på musik. Ofta får jag synpunkter som fördjupar min egen musikupplevelse.

En av favoritskribenterna i genren rock- och popjournalistik är Jan Gradvall. Fredrik Strage, Per Sinding Larsen, Andres Lokko är några andra – mycket män i den här genren!

Senaste tegelstenen från Gradvalls penna är en 640-sidig artikelsamling som är lika mycket en biografi över författaren som texter om musik. Boktiteln är hämtad ur Winnerbäck-låten Söndermarken som handlar om det Linköping som de båda växt upp i. Linköping som enligt Gradvall är Sveriges medelklassigaste och mellanmjölkigaste stad: ” Saab var så dominerande i Linköping under min uppväxt att de som inte jobbade på Saab jobbade som underleverantörer till Saab. Min pappa jobbade på tryckeri och kom hem med fina färgplanscher på Viggen och Draken som jag satte upp på väggen med sån där lera som inte lämnar märken på tapeten.

Allting är nytt och välordnat i Linköping. Det finns inga fläckar, inga märken från förr.”

Jan Gradvall är rolig, ironisk, personlig och fångar på kornet det där svårgripbara som är så självklart att det inte syns förrän man sätter ord på det. Ett exempel: ” Knappast någon stad i världen har så många rondeller i Linköping. Rondeller löser problem innan de ens har inträffat. Ungefär som stadsplaneringens motsvarighet till fluorsköljning.”

Jag hörde Gradvall berätta i en intervju att han i många år skrivit på en biografi om Eskilstunabandet Kent. Till slut fick han ge upp eftersom han hela tiden återkom till bandmedlemmarnas uppväxt i en industristad påminnande om hans egen. Han beslöt då att samla sina egna artiklar med den gemensamma nämnaren att de handlar om klassbakgrund.

Boken Nyponbuskar… skiljer sig från andra böcker i genren just för att den i lika hög grad handlar om författaren som den populärkultur han ägnat 30 år åt att bevaka.

Jeanette, Stadsbiblioteket

Machine + Film = Machinima!

Machinima_Logo

Entreprenörsanda och uppfinnar-jockar är, och har varit, aktiva delar i förändringen av vår omvärld. Ibland kommer tekniska revolutioner från helt nya upptäckter men inte alltför sällan har uppfinnare nått genomslag efter att ha kombinerat olika tekniker för att skapa någonting nytt. Själv sitter jag på en idé som innefattar skidstavar och lasersvärd, idag finns det vissa fundamentala problem med projektet som måste lösas men när det är gjort (och utan att avslöja för mycket) kommer jag att äga skidbacken. Huruvida min karriär som uppfinnare går rakt uppåt eller rakt ner i stupet återstår att se, men jag håller mig optimistisk.

För att inte avslöja för mycket vill jag fortare än kvickt lämna ämnet och istället göra en abrupt tvärsväng och rikta uppmärksamheten till filmens arena, där det finns många exempel på hur kombinationen av två saker kan bilda någonting nytt.

edison2Se Thomas Edison som under stumfilmens era hade visioner av ljudfilmen, vilket ledde till att han experimenterade med kombinationen fonografen (ljud på vaxrulle) och kinetoskopet (rörliga bilder i tittskåp), där resultatet blev en 30 sekunders lång film. Men även om idén var kläckt och den tekniska utvecklingen var startad, var det mycket annat som hände i världen i början av 1900-talet, vilket ledde till att det dröjde många år innan ljudfilmen kom att slå igenom – men då gjorde den inte en blygsam entré utan kom med pompa och ståt, tog många människor i sina händer och ledde dem in i ett nytt och spännande mediesamhälle.

Filmkonsten har många förklädnader och äger en stor förmåga till att vara ombytlig, föränderlig och nydanande. Ständigt kommer man på olika former att stöpa filmen i. Någonting som jag har blivit förtjust i är kombinationen datorspel och film. Den här genren kallas för Machinima och är en sammansättning av den engelska översättningen av maskin och film. Machinima erbjuder en unik arena där konst och teknik får mötas – produktionsteknik, filmkonst och skrivarkonst. Genren håller sig väl uppdaterad vad gäller trender och består av treenigheten: film, animation och spel. Kort sagt, filmen spelas in i dataspel eller andra virtuella världar. Filmens aktörer är spelfigurer eller avatarer som kontrolleras av personer eller styrprogram. En av tjusningarna med machinima är dess tillgänglighet där filmens produktion kan utföras av helt vanliga människor, på en helt vanlig persondator.

Fortfarande svårt att föreställa sig hur och vad machinima är? Då vill jag presentera en liten kortfilm från omåttligt populära spelet Minecraft. Filmen visar på själva kärnan av machinima, hur kombinationen dator och film kan se ut och vilka oändliga möjligheter som finns i formen:

/ Frida, Stadsbiblioteket

Orka torka

orka_torka_framsida

Våren är välkommen, förutom på en punkt. När ljuset ligger på mot köksfönstret ser jag varje litet fingeravtryck, hundhår, grushög – ja, hela hemmet ser allmänt sjaskigt ut. Så ser det antagligen ut hos de flesta, men hittills har jag inte sett ett heminredningsreportage som visar den sanna bilden. I stället matas vi med hemnetannonser, instagramkonton och facebookuppdateringar av det perfekta, välstädade och genomdesignade hemmet.

Tills nu. Boken heter Orka torka : motståndsinspiration från facebookgruppen Family Living – the true story. Det startade som en proteströrelse på Facebook som skrivande stund har 38 000 medlemmar. Här publiceras oredigerade bilder från vardagen, med stök och tvätt, vissna blommor och överfulla tvättkorgar.

Jag måste medge att det inte är odelat trevligt att titta på alla bilder i boken. Vårt konsumtionsöverflöd blir övertydligt när bild efter bild visar barnrum där golvet inte syns för alla kringslängda leksaker. Men fördelen är att plötsligt tycka att den egna röran inte är så farlig, trots allt.

Jeanette, Stadsbiblioteket

Malexandermorden 1999

malexander

Vid tretiden den 28 maj rånas Östgöta Enskilda bank i Kisa. De tre rånarna, Andreas Axelsson, Jackie Arklöv och Tony Olsson, kommer över mer än två och en halv miljon och flyr i en stulen bil. Närpolisen Kennet Eklund följer gärningsmännen men möts av både automateld och handgranater. Efter bilbyte kör rånarna mot Malexander, tätt följda av en polisbil. Bilarna stannar och skottlossning utbryter. 16.10 bryts radiokontakten med poliserna, Olle Bóren och Robert Karlström.

När förstärkning tillkallats hittas poliserna ihjälskjutna, avrättade med tjänstevapnen, på mycket nära håll. Polismord är ovanligt, än mer så dubbelmord, och förstämningen och ilskan är uppenbar. Efter dryga veckan är samtliga våldsmän i fängsligt förvar, de döms senare till livstids fängelse, trots att Linköpings tingsrätt inte kan klargöra vem som avlossade de dödliga skotten. Några år senare erkänner Arklöv att han avrättade de hjälplösa poliserna.

Kriminalinspektören Benniet Henrichson vid Linköpingspolisen var med vid utredning och förhör och har skrivit om detta i Nordisk kriminalkrönika 2000.

Historien är dock mer komplicerad än så. Tony Olsson deltog sedan flera år i ett teaterprojekt, initierat av Riksteatern och kriminalvården. Tanken var att tre interner på Tidaholmsanstalten, däribland Olsson , tillsammans med Lars Norén, skulle skriva en pjäs. Detta blev den uppmärksammade Sju tre som turnerade våren 1999. Två av skådespelarna hade uttalade nazistiska sympatier och projektet diskuterades våldsamt i pressen under våren. I efterhand ställdes givetvis frågan om Riksteaterns och regissören Lars Noréns ansvar. Frågan var brännhet och Norén vägrade att kommentera saken.

smärtpunktenDessa svåra frågor diskuterar Elisabeth Åsbrink i den utmärkta Smärtpunkten : Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander (2009). Redogörelsen är spännande, tankeväckande och väldigt bra. Hur långt sträcker sig konstnärens ansvar för sitt verk, var kriminalvården för naiv i sin önskan att finna nya rehabiliteringsformer, hur utkrävs ”ideellt” ansvar? Inga klara svar ges men boken är en utmärkt och djuplodande genomgång av händelserna före och efter de förskräckliga dåden.

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket

Golfresan

golf

En dag stod jag och en kollega och snackade lite löst om kläder och färger och att rosa fortfarande kan uppfattas som någonting typiskt ”feminint”. Fråga mig inte hur men den här diskussionen ändrade snabbt riktning och, ett tu tre, pratade vi golf istället och om hur det är en sport som har genomgått stora förändringar under de senaste åren, en sport som har gjort en spännande och moralisk resa.

Första gången jag spelade golf var jag i tonåren, sedan har jag haft uppehåll i femton år, vilket idag gör mig till nybörjare igen. Men just detta långa uppehåll är intressant eftersom det gör att jag verkligen kan se vilken positiv förändring sporten har genomgått vad gäller genus, etnicitet och mångfald. När jag var tonåring vågade man knappt säga att man hade det gröna kortet eftersom det kunde i vissa sammanhang uppfattas som någonting fult och omgivningen kunde titta snett för att man spelade, vad man då kallade för, moderatbandy. Idag ser det annorlunda ut och golfen har aktivt arbetat med att tvätta bort stämpeln som en sport tillägnad den vita, rika mannen. För inte alls längesedan hade sporten en exkluderande homogen karaktär men idag har man tänkt om och vill istället inkludera en mångfald.

Det man har gjort är att det är enklare och billigare att skaffa sig ett golf-id. Andrahandsmarknaden har fått ett uppsving och man kan enkelt få tag i billigt bra set med golfklubbor. I Halmstad finns det en uppsjö med välskötta Pay and Play, som är korthålsbanor dit alla är välkomna att spela, med eller utan golf-id. Många golfklubbar har också slopat klädkoder, se exempelvis svenska stjärnan Henrik Stenson när han spelade iförd endast kalsipper och golfhandske under CA Championship i Florida och åter satte den svenska synden på världskartan. henrik s

Men en sak som jag speciellt har tänkt på sedan jag återupptog min skakiga karriär inom golfen är frågan om genus. Går man exempelvis i en golfshop för att köpa kläder är det svårt att urskilja vad som är dam- respektive herravdelningen. Kläderna ser i princip likadana ut, framförallt när det gäller färg, det finns få arenor där färgen på kläderna inte är konservativt könsspecifika.

Golfvärlden försöker också ändra själva diskursen, där ett konkret exempel på detta är namnen på utslagsplatserna. Vid varje utslagsplats finns två olika tee, en röd och en gul. När jag tog grönt kort hette dessa dam- tee respektive herr-tee, där förstnämnda var enklare att slå ifrån. Men golfen har blivit en typ av meritokrati och nu heter det endast gul och röd och varifrån du väljer att slå beror på ditt handicap och på hur duktig spelare man är – spelar ingen roll om du är man eller kvinna.

keps

Visst finns det fortfarande områden inom golfen som behöver förbättras men det är ändå rätt imponerande vilken resa man har gjort vad gäller genus, etnicitet och mångfald, där golfen verkligen har, ur det här perspektivet, legat på den allra lägsta botten. Ända till en bra bit in i 1900-talet var golfen själva urtypen för segregationssamhället med sina vita manliga spelare och svarta manliga caddies.

Är du intresserad av genusfrågor inom idrottsvärlden finns den här att låna på biblioteket:

Kutte Jönsson: Idrottsfilosofiska introduktioner : nio kapitel om idrott och sport, moral och etik, kultur och kritik, kön och genus, politik och ideologi, kropp och teknologi

Tycker du att genus är ett viktigt forskningsområde eller är något som du är nyfiken på att veta mer om? På biblioteket kan du bl. a hitta klassikern Under det rosa täcket: om kvinnlighetens vara och feministiska strategier av Nina Björk. Eller varför inte göra ett riktigt djupdyk och låna hem Virginia Woolfs bok Orlando och sedan toppa detta med filmatiseringen av boken, där duktiga Tilda Swinton spelar huvudrollen som Orlando.

/ Frida