Kakelugnsmordet

Av Håkan Olsson

Tandläkare Robert Aspelin hade inte hörts av sedan april 1962. En gammal vän hade föreslagit Aspelin att följa med på en akademisk återträff men denne hörde inte av sig. Vännen blev orolig och började undersöka tandläkarens efterlämnade papper. Aspelin kom från en bemedlad familj, utbildade sig till tandläkare men kom knappt att utöva sitt yrke. Notoriskt slarvig med ekonomin hade ett större arv något år tidigare dock förbättrat situationen. Vid en koll med Aspelins bank visade det sig att inga medel fanns kvar. Vad hade hänt?

Tandläkarens personlige bankman hade förskingrat samtliga tillgångar, visste han månne något om förvinnandet? Så småningom rullas en av den svenska kriminalhistoriens märkligaste historier upp. Förhörd om förskingringen erkänner bankmannen, Wilhelm Rodius, att han mördat Aspelin i sin tidigare våning på Drottninggatan. Kroppen har sedan styckats och eldats upp i kakelugnen. Vid tiden för erkännandet har fastigheten rivits. Om detta kan man läsa i Brottsplats Sverige av Lasse Wikström och Rolf Wrangnert (1998). Den välkände kriminaljournalisten Börje Heed har skrivit om dramat, bl a i den postumt utgivna Brottsplats Stockholm (2014). Då brottsplatsen försvunnit tvingades polisen till okonventionella metoder för att fastslå hur brottet genomförts. Man tvingades till och med rekvirera en död griskropp för att leda i bevis att gärningsmannens sensationella bekännelse stämde.