Under rubriken Gästbloggare bjuder vi in de politiker som besöker Stadsbiblioteket under valåret 2014. Politiker från samtliga riksdagspartier har bjudits in, och de som tackat ja får dessutom frågan om de vill medverka här på bloggen. Välkomna hit!
Det finns uppenbarligen en rädsla i politiken just nu, rädslan hos de partier som vill försöka lista ut vad väljarna vill höra och som därför alltmer låter som sina motståndare. I veckan körde alliansen copy och paste på oppositionens förslag om fler vuxna och mindre klasser i lågstadiet. Stefan Löfven kommenterade fyndigt att ett tackkort till socialdemokraterna för idén kanske vore på sin plats. Nåja, dessförinnan har ju Jan Björklund i nästan tjugo år inte kunnat presentera ett utspel om nya ordningsregler, mer plikt och betyg utan att någon ledande socialdemokrat känt sig tvungen att ansluta.
Behovet av att göra skoldebatten begriplig har stundtals förvandlat den till något slags tävling om vem som är mest mot kepsar i klassrummet eller vem som kan föreslå flest nya nationella prov.
Om det hade handlat om en politisk samling kring skolan så hade det såklart varit bra. Men istället känns det alldeles för ofta som om vi fått en skolpolitik som mer verkar styras av vad man tror att folk vill höra, än vad skolan faktiskt behöver.
För tittar vi på det som verkligen gör skillnad för skolan så finns det också skillnader bland partierna.
Som det här med tid, där jag inte håller med Björklund. Ska lärarna få mer tid för sitt jobb måste man lätta på det kontrollbehov som gjort att den administrativa arbetsbördan växt och lärare fått ägna allt mer tid åt att fylla i papper och allt mindre åt sina elever. Och man måste anställa fler. Då är det såklart bra att alliansen nu i elfte timmen lovar fler medarbetare till lågstadiet, men för den som till hösten börjar fjärde klass är det ett klent besked. Löftet till lågstadiet var på drygt två miljarder. Under alliansens regeringstid har skatten sänkts med det sjuttiodubbla. Om vi är beredda att backa skattesänkningarna något för de som tjänar allra mest så har vi råd att satsa också på mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Även en tolvåring har rätt att få den tid som hon eller han behöver med sin lärare.
Och det här med lön, där jag inte heller håller med Björklund. Alldeles för få väljer att bli lärare. Samtidigt har var fjärde lärare lämnat yrket av andra skäl än pension sedan 2006. Ska löftena om fler lärare inte bara betyda fler utbildningsplatser måste man höja lärarlönerna. Ändå är det bara Miljöpartiet som föreslår statliga insatser för generellt höjda lärarlöner.
Och så det här med leken, där jag och Björklund inte är överens. Gömt bakom satsningarna på lågstadiet preciserade alliansen också vad man menar med att avskaffa förskoleklassen. Alla sexåringar ska få bänk och schema. Ändå vet vi att alltför tidigt formaliserat lärande inte alls ger bättre skolresultat. Tvärtom. Barn lär sig genom lek. Förskolepedagogiken och fritidshemmen är viktiga för barns utveckling, och lärande. Istället för sexårig skolstart borde man minska barngrupperna både i förskolan och på fritids.
Och så då denna känsliga fråga om vinsten, där jag och Björklund står för olika linjer.Det är klart att det finns skillnader kvar i skolpolitiken när alliansen värnar friskoleföretags vinster på skolpengen som om det var en gudagiven rätt. Medan vi andra vill begränsa det.
Så visst finns det skillnader som inte går att triangulera bort. Skolan borde slippa den ”management by presskonferens” där lärare och elever får anpassa sig efter snabba utspel, ofta dåligt förankrade i såväl vetenskap som bland dem som faktiskt arbetar i skolan. Vi måste, som vi säger på skånska, sluta klydda med sådant som oftast inte gör någon skillnad.
PS. Gustav Fridolin har gett ut flera böcker, den senaste Morfar skrev inga memoarer. Du hittar den och alla hans andra böcker att låna HÄR >>>