Hagamannen och några till

Av Håkan Olsson

Det talas ibland om outtalade hierarkier på landets fängelser. Vissa intagna, som bankrånare och bedragare, står högt i hackordningen. Våldtäktsmän, å andra sidan, hamnar långt ner. Allra mest föraktade är nog de som gjort sig skyldiga till brott mot barn. Dessa placeras inte sällan på särskilda avdelningar, främst för att undvika att de blir misshandlade av andra interner.

Under några år kring sekelskiftet satte en våldtäktsman skräck i Umeå, han kallades Hagamannen eftersom brotten skedde i och kring stadsdelen Haga. I början av 2000-talet upphörde våldtäkterna och polisen stod villrådig. Efter ett osedvanligt rått överfall sent 2005, senare rubricerat som mordförsök, greps den 33-årige Niklas Lindgren i mars året därpå. Förövaren stämde inte alls in på gärningsmannabeskrivningen, han hade fast jobb och familj. Om detta kan man läsa i Terese Cristianssons Hagamannen : så våldtogs en stad (2006) och Camilla Anderssons och Anders Boströms Den 777:e mannen : polisens jakt på Hagamannen (2006). Sveriges Radio har även gjort en hörvärd dokumentär om Hagamannen, den hittar du här >>>

Begreppet gromning har blivit sorgligt aktuellt på senare år. Det innebär att vuxna tar kontakt med unga och barn, ofta via nätet, för att locka dessa till sexuellt utnyttjande. I juli 2006 dömdes irak-svensken Atheer Al Suhary för bl a våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av minderårig till elva års fängelse. Han är sedan ett par år utvisad till Irak. Journalisten Katia Wagner följer i
Alexandramannen : en berättelse om vår tids största nätsexhärva (2008) jakten på Al Suhary. Ett av förövarens många alias var Alexandra. Wagner reder också ut gromning-fenomenet på ett förtjänstfullt sätt.

För ett par veckor sedan publicerades Jonas Trolles Jakten på Kapten klänning (2014). Författaren, som är kriminalkommissarie vid Stockholmspolisen, ledde utredningen om den beryktade förre länspolischefen Göran Lindberg, som 2010 fälldes för bl a grov våldtäkt och koppleri. Lindberg beskrivs som en sällsam dubbelnatur, hög svansföring i jämställdhetsfrågor inom polisen och samtidigt en sadistiskt lagd våldtäktsman med intresse för unga flickor. Trolle redovisar polisarbetet från misstanke till fällande dom och reflekterar samtidigt kring hur utredningen påverkat honom som människa