Av Håkan Olsson
Idrottsbiografier är en knepig genre. Ofta verkar de hastigt tillkomna, utan någon större hänsyn tagen till stilistiska kvaliteter.
Författaren är sällan den angivna, vanligast är att biografin skrivs av en spökskrivare. Ett aktuellt exempel är Svennis : min historia (2013), som är berättad för Stefan Lövgren. Boken har fått rätt bister kritik, trots att Erikssons karriär är både lång och framgångsrik.
Kanske handlar det om hur intressant den biograferade personen är, Zlatan är nog lättare att skriva om än Svennis. Jag är Zlatan : min historia (2011), skriven av David Lagercrantz, blev en pyramidal succé, t o m Augustnominerad i fackboksklassen det året. Orsaken tror jag är att Lagercrantz lyckas fånga Ibrahimovic´ ton, det ska märkas att Zlatan berättar, det ska kännas som om han höll i pennan.
En annan framgångsfaktor är om man i en idrottsbiografi kan lyfta fram ett ämne som intresserar fler än idrottsnördarna, kanske ett angeläget samhällsproblem. Patrik Sjöbergs Det du inte såg (2011), skriven med Markus Lutteman, är ett bra exempel. Boken lyfte fram något närmast tabubelagt, nämligen sexuella övergrepp mot barn inom idrottsrörelsen. Texten fick stort genomslag i debatten och ledde till en förändrad hållning inom idrotten.
Jag vill tipsa om en nyligen utkommen biografi om IFK Göteborgs-spelaren Reine Feldt, Ärkeängeln – en hjältes hemlighet (2013) av Hans Burell. Om det är svårt att komma ut som homosexuell i dagens idrottssverige, hur svårt var det inte på 1970-talet?
Det skrivs mycket bra om sport, standarden har höjts väsentligt det senaste decenniet, inte minst fotbollsbevakningen, tidskriften Offside har satt ribban. Vad gäller idrottsbiografierna skulle man önska en liknande utveckling
Världens vetande väntar 