Av Benedicte Södergren
Han, du vet, vad heter han nu igen, han som var ihop med hon den rödhåriga… Namnet är borta. Inte för sitt liv kommer man på det hur man än anstränger sig: Anders, Bosse, Calle, David…? Inte förrän man slutar rådbråka sin hjärna trillar det in av sig självt: Hasse.
Så är det med allt möjligt. Sånt som är oåtkomligt så länge man kämpar och anstränger sig kommer ofta när man släpper taget, som en gåva. Kärleken, glädjen, inspirationen – eller i alla fall lösningen på korsordet. Visst är tjuren Ferdinand gullig, men han är sann också när han sittande under sin korkek förkroppsligar lyckan över att helt enkelt finnas till.
Tomas Sjödin har skrivit en bok om vilan som växtplats: Det händer när du vilar. Han som själv är en mycket aktiv människa har upptäckt pauserna i livet: Stunderna som rycks ur dagens möda då man tar en tupplur, går en promenad, blundar en stund i arbetsstolen, betraktar ett hav eller ett vajande sädesfält. Veckans vilodag då man inte ska åstadkomma utan bara får ta emot. Andrummen som är förutsättningen för ett gott liv.
Man kan läsa Tomas Sjödins böcker, men även lyssna, blundande på sitt sofflock. Hans sommar- och vinterprat ligger dessutom kvar på P1
Innan jag får sparken från jobbet för uppvigling till dagdriveri ska jag skynda mig flika in Tommy Hellsten: Ju mindre du gör desto mer får du gjort : om livets paradoxer. En människa som vilar i sitt djup behöver inte längre göra saker för att bevisa att hon är viktig. Hon vilar redan tryggt i sin identitet och kan använda sin energi till kreativ aktivitet.
Luta dig mot det nästa gång någon kör på om sin fulltecknade almanacka. Det händer när du vilar.
Världens vetande väntar 