Av Håkan Olsson
I januari är det tio år sedan det osannolika Knutby-dramat rullades upp inför en förvånad och sensationshungrig publik. För media var det verkligen en godbit; religiös extas, mord via ombud, en psykopatisk pastor, sektbeteendets besynnerliga logik.
Historien om den sexmissbrukande pastorn Helge Fossmo som tröttnat på hustrun och fick ”barnflickan” Sara Svensson att begå ett bestialiskt mord på hustrun Alexandra samt svårt skottskada grannen Daniel Linde är så otrolig att en deckarförfattare knappast kunde hittat på något dylikt. Polisen kunde rätt snart reda ut händelseförloppet, bl a hade pastorn skickat en hel mängd anonyma mejl till Svensson med uppmaningar till denna att skrida till verket. Huruvida barnflickan trodde att mejlen kom från högre makter kan kanske diskuteras, klart att dock att Fossmo hårt pressade Svensson att begå brotten.
Rätten dömde Fossmo till livstids fängelse, Sara Svensson är dock fri sedan hon tillbringat några år i rättspsykiatriskt förvar.
Det har skrivits spaltmil om Knutby-dramat, senast i Trettonhelgen publicerade Aftonbladet en bilaga om händelserna i januari 2004. Flera böcker har också utgivits, redan 2004 kom Jan Nordlings Knutby : sanningen och nåden och Terese Cristianssons Himmel och helvete : mord i Knutby. Intressanta skildringar även om närheten i tid gör att de känns lite forcerade.
Prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrands bok Inte bara Knutby : drömmen om det fullkomliga (2007) handlar om de bakomliggande stukturerna; hur pingstförsamlingens fundamentalistiska syn på tidens slut och Guds direkta ingripande i världen, fick den moraliska kompassen att totalt haverera.
Eva Lundgrens Knutby-koden (2008) diskuterar också sektproblematiken men ur en annan synvinkel. Hon ser snarare Helge Fossmo som ett offer och lägger mycket skuld på den karismatiska Åsa Waldau, den s k ”Kristi brud”.
Det är nog ingen djärv gissning att det kommer fler böcker om dramat framöver.
Världens vetande väntar 