Nordkorea gånger två

nordkora

Mi Ran och Jun Sang träffas i smyg. De går långa promenader i den svarta natten, pratar om allt som inte kan eller får sägas. Jun Sang är läser vid ett prestigeuniversitet och hans föräldrar skulle knappast gilla att hans flickvän är av tvivelaktig familjebakgrund. Paret har varit tillsammans i flera år men har ännu inte rört vid varandra. De är djupt förälskade. Landet de bor i är en svart fläck på nattliga satellitbilder. Sedan flera år fungerar ingenting, elektriciteten är avstängd, löner utbetalas inte, folk svälter. Tiden är 90-tal och landet är Nordkorea.

Efter Kim Il Sungs makttillträde i efterdyningarna av andra världskriget var Nordkoera under ett par decennier en relativ ekonomisk framgångssaga. Visserligen en stenhård stalinistisk enpartistat men med fri sjukvård, arbete för alla och bättre välstånd än den sydliga grannen och fienden. Från 60-talet och framåt gick utvecklingen i motsatt riktning och när Sovjetunionen avvecklades, och därmed billig olja och anda subsidier försvann, gick tappen ur tunnan.

Under 90-talet svalt hundratusentals, kanske miljontals, människor ihjäl. Staten blev allt mer repressiv och avhoppen ökade. Det är om denna tid amerikanskan Barbara Demick skriver i reportageboken Inget att avundas : vardagsliv i Nordkorea. Hon har under 2000-talet intervjuat ett flertal avhoppare som delar med sig av livserfarenheter av en art som nästan är obegripliga. En avhoppare som i Sydkorea läser George Orwells 1984 konstaterar att boken på pricken beskriver hans hemland. En fråga läsaren ställer sig är hur länge detta kan fortgå, när imploderar staten definitivt?

alla monster

Ett annat perspektiv anlägger Magnus Bärtås och Fredrik Ekman i resereportage Alla monster måste dö. Författarna deltar i en gruppresa under ledning av ständigt närvarande guider/vakter. Kontrasten mellan vad som presentereras och vad som iakttas är tragikomisk. När en gruppmedlem påpekar att ett heligt berg, som enligt guiderna alltid är snötäckt, faktiskt inte är täckt av snö upprepar guiden bara det ända möjliga svaret: berget är alltid snötäckt. Boken är också en genomgång av den märkliga nordkoreanska juche-ideologin, man får dessutom lära sig en del om den nordkoreanska filmhistorien.

Bra reportageböcker fungerar som ögonöppnare; det är så här det är. Både Inget att avundas och Alla monster måste dö kan varmt rekommenderas.

Håkan Olsson, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s